ÅSIKT

Fel sparka Heimerson

DEBATT Jan Guillou till attack mot Aftonbladets publisher efter uppsägningen av kolumnisten: ”Gör mig rasande och förskräckt”

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Aftonbladets kanske främste journalist genom alla år jag kunnat läsa, Staffan Heimerson, har fått sparken. I en kolumn framförde han olämpliga åsikter som följdes av en om möjligt ännu mer olämplig intervju i branschtidnigen Resumé. Det gör mig rasande, förskräckt och häpen. 

Innan vi fortsätter – naturligtvis känner jag Staffan Heimerson sedan åtminstone tidigt 70-tal. Under halvtannat decennium var vi mycket nära vänner. Men sen hamnade Staffan i dåligt sällskap och kom till vänkretsens förfäran ut som högerextremist. Inte som rasistisk vulgohöger, absolut inte, utan som nyliberal (typ ”skatt är stöld”). Där gick vår vänskap under. Till hans mindre älskvärda omdömen om mig under senare år hör såväl sovjetspion som SS-officer.

Detta om det personliga. Nu till principerna.


Staffan skrev alltså en del reaktionära dumheter i sin sista kolumn. Han jämförde Metoo-kampanjen med såväl 1600-talets häxprocesser som Stalins utrensningar på 1930-talet. Avsikten med sådana effekter är att läsaren ska sätta kaffet i vrångstrupen och ramla av stolen. Det är en publicistisk idé jag både sympatiserar med och ibland försöker tillämpa. Men då är risken att man tar i så att man skämmer ut sig. Vilket händer alla kolumnister som tar sin uppgift på stort allvar. Felet med de två jämförelserna var uppenbart. Alla häxor som avrättades på 1600-talet var, utan undantag, oskyldiga. Stalins utrensningar ledde till en miljon mördade människor. 

Men det var inte av stilistiska skäl, klumpiga metaforer, som Staffan fick sparken. Det var av politiska skäl.

Hans attack på Metoo-kampanjen avslöjade en sorts bagatelliserande, lätt nedlåtande, möjligen akademabel och naturligtvis fullt normal högerattityd i förhållande till den kvinnliga massprotesten. Hade han formulerat sådana ståndpunkter till vår tids feminism förra året, eller rent av för två månader sen, hade ingenting hänt. 

Men Staffans sen decennier igenkorkade politiska omdöme har tydligen också dödat hans känsla för tajming. Just nu är det inte läge för äldre män att problematisera, än mindre att som Staffan försöka raljera bort Metoo. 


Vilket inte minst Aftonbladets ansvarige utgivare och publisher, Sofia Olsson Olsén, kraftfullt illustrerade när hon med öppet deklarerade politiska skäl meddelade sitt beslut att avskeda kolumnist Staffan Heimerson. Möjligen hade hon inte fattat ett sådant panikbeslut förra året. 

Saken blev sannerligen inte bättre av att hon först, som ansvarig utgivare, släppt igenom Staffans dumheter till publicering. För att sedan ta beslut om avsked när han, högst begripligt, höll fast vid sina högerståndpunkter när han intervjuades i Resumé.

Sofia Olsson Olsén

Staffan är alltså sedan decennier olyckligtvis höger. Men sådant förekommer inte bara i de bästa familjer utan också i våra bästa tidningar. Särskilt höger bland kolumnisterna på Aftonbladet var Alice Teodorescu och Johan Hakelius. Den förra hade jag svårt för, inte så mycket för att hon var vulgohöger som att hon är en enastående usel skribent. Med Johan Hakelius förhåller det sig helt annorlunda. För det första är han en briljant stilist. För det andra är han humoristhöger av mer oförarglig anglofil typ och på intet sätt anstucken.


De är nu båda borta från Aftonbladet. Teodorescu för att hon befordrades till politisk redaktör på Göteborgs-Posten när tidningen skulle byta linje. Det är inte mycket att säga om. 

Mycket värre var det med Hakelius. När han en söndagskväll blev uppringd av den nya ansvariga utgivaren för att hon krävde politiska korrigeringar i hans text blev han förstås betänksam (Fokus 29 nov). Skulle han nu ålägga sig medveten eller omedveten självcensur i fortsättningen? Redan om man ställer sig den frågan som kolumnist befinner man sig på ett sluttande plan.

Johan Hakelius

Hakelius funderade någon tid och sade sedan upp sig. Vilket jag har all förståelse för. Liksom för att han omedelbart fick kolumnistjobb på Expressen

De två högerskribenterna Staffan och Hakelius var stora tillgångar för Aftonbladet. Båda har just de egenskaper som jag vill se hos en verkligt bra kolumnist. Aftonbladet blev sämre när de två gick förlorade. Ansvaret för det vilar helt på den ansvariga utgivaren Olsson Olsén. 


Som vänsterskribent löper jag mindre risk än högerkillarna Staffan och Hakelius. Fast i värsta fall beror det på att jag har bättre känsla för politisk tajming än Staffan. Det skulle inte falla mig in att just nu skriva om de uppenbara avig-sidor som också finns i Metoo-kampanjen. Även om jag faktiskt har stående anbud om kolumnistjobb på Expressen. Men redan ett sådan övervägande kan se ut som krönet på ett sluttande plan. 

I sin ytterst förargliga intervju i Resumé beskriver Staffan mycket precist kolumnistens dilemma: ”Ingen kolumnist värd sitt salt ska kompromissa med sina åsikter. Det innebär inte att jag har rätt, men det innebär att det jag har skrivit är ärligt”. 

Det borde Aftonbladets ansvariga utgivare skriva under på. Jag gör det utan att tveka.