ÅSIKT

SÅNA BILDER TAS INTE LÄNGRE

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: Lisette Model tog bilden på Coney Island.
KULTUR

■ ■Titta på den här bilden av Lisette Model. Så otidsenlig den är. Ingen tar sådana bilder längre, annat än i avskräckande syfte. Vår tid är sjukligt fixerad vid ytan och den kroppsliga perfektionen.

Kvinnan vid Coney Island har fått syn på något, kanske leker hon med ett barnbarn, och hon står där i strandkanten med alla sina kilon som en glad sumobrottare, ja, ja" Överviktig, fet. Och ändå ser man bara den oändliga värmen i hennes blick, avbildad som hon är med all sin värdighet i behåll. I ett ögonblick av lycka och total suveränitet.

■ ■Och en annan bild, av Diane Arbus. En liten grabb fotograferad i Central Park i New York. Det är en leksakshandgranat han har i högra handen. Men hans vänsterhand" som en klo" säger allt om hans tillstånd.

Sällan har jag sett en bild fylld av en så akut närvaro. Som vore den tagen sekunderna innan allt går sönder.

Och ta en av vår egen Christer Strömholms bilder; den lille cowboyen fotograferad i USA i början av sextiotalet: Strömholm lånar ut sin egen barnablick till den lille grabben. Hur blev hans liv som vuxen? Vilka val kunde han göra, och mellan vilka manliga modeller?

■ ■Tre bilder bara. Moderna museet visar i sin nya utställning som öppnar i dag över två hundra bilder av tre av nittonhundratalets fotografiska giganter. Ibland är det bra med det storslagna, därför att det större greppet kan ge oväntade kopplingar och synliggöra ett förbisett samröre mellan konstnärer. Utställningskommissarien Anna Tellgren handskas klokt med sitt material och har valt att presentera fotograferna klart avgränsade från varandra; här finns inga skrivningar på näsan åt betraktaren. Han och hon kommer att ha gott om tid på sig att själva upptäcka likheterna.

En likhet mellan dessa fotografer rör det egna utanförskapet. Det utanförskap som möjliggör medkänslan, och modet att våga gå tätt intill. Det utanförskap som handlar om att träna sin blick utanför konvenanserna om vad man ska och bör se, ända fram till den avgörande punkten då frågan om hänsynslöshet och utnyttjande och integritet är utan intresse.

Två hundra bilder, alltså. Av de högsta och lägsta ögonblicken.

Här är bilder som bara äkta outsiders kan ta.

De som orkar ta emot det andra ögat. Och ser sekunden då den andres blick brister.

Mästerligt fotografi, jo. Men också ett mästerskap i att vara människa.

Fotografi

Anders Paulrud