ÅSIKT

Så blev jag en blatte

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: Omar.
KULTUR

■ ■När jag var barn var jag svensk. Inte alls konstigt med tanke på att jag är född här. Det var först när man började betrakta mig som svartskalle som jag också blev en. Jag förändrades av hur jag blev sedd. Ju äldre jag blev desto mer svartskalle blev jag. Utanförskapet växte med åren.

Nu har jag blivit van vid att alla mina ord och gärningar tolkas i religiösa och etniska termer. Att jag inte rakar mig ordentligt beror på att det är förbjudet enligt Koranen. Att jag inte lyssnar på hiphop likaså. Min faibless för lamm är "turkisk" och den svaga anstrykning till jämtländsk dialekt som jag fått av min mor är "arabisk brytning".

■ ■När jag var på vårdcentralen i Gottsunda häromdagen fick jag beröm för att min svenska "klingar så vackert". "Har du bott här länge?" frågade sköterskan. "Nej, bara några år, men jag gör mitt bästa, jag gillar erat språk", svarade jag. När min diktsamling så kom ut i september det här året kallade recensenter mig för "den svenska poesins Khemiri" och Johannes Anyuru för "min förlaga".

Jag såg inget ont i det, i och för sig. De är ju bra författare båda två, har dessutom sålt mycket. Att sättas i samma fack som dem är bara smickrande. Men det säger ändå något viktigt. Heter man Mohamed är man inte en person i första hand. Man är en ras, en religion. En invandrare hittar inte på. Han skriver om sig själv, inifrån.

När jag till exempel i P1:s Tankar för dagen berättade en historia om en Koranlärare som jagar en hora med ett baseballträ i Bradford lät inte hatmejlen vänta på sig. "Sexism à la Allah", hade någon skrivit. Någon undrade hur radion kunde använda skattebetalarnas pengar för att göra reklam för al-Qaida. De hade alla gjort samma dumma blunder - blandat ihop mig med min fiktiva karaktär Koranläraren. Varför? Han heter Khaled, jag Mohamed. Han är muslim, jag är muslim. Hade jag hetat Anders och skrivit om Bengt hade ingen kommit på tanken att blanda ihop oss. Khemiri råkade ut för samma sak. Han fick ju skit för sin huvudperson Halims antisemitism. Båda är araber.

■ ■När vi blatteförfattare till slut möttes i verkligheten på bokmässan i Göteborg kom Anyuru fram till mig och sa: "Äntligen har jag fått träffa min skugga". Sanningen var nog den att vi allihop befann oss i någon annans väldiga skugga. En Jätteblatte, ansiktslös och namnlös, som ingen av oss kände.

Vi gick i liga. Jag, Anyuru och Khemiri. Vi kände inte varann förut. Och vi skriver helt olika. Men där uppstod genast en känsla av gemenskap. I alla fall upplevde jag det så. Medierna hade lyckats med att transformera verkligheten. Den som blir behandlad som en blatte blir en blatte.

Mohamed Omar