ÅSIKT

Köp dig ett liv

1 av 3 | Foto: Illustration: Jan Stenmark
KULTUR

Pelle Andersson vill kasta in en skiftnyckel i konsumtionsmaskinen och återföra pengar till den gemensamma, demokratiskt styrda, nyttiga konsumtionen och undvika det som skapar statusstress.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Så fort färdas inte själar, så de hamnar på efterkälken och måste väntas in när man själv kommit fram, som förkommet bagage." Det är Cayce Pollard, huvudperson i William Gibsons senaste roman Känna mönster, som funderar över vad jetlag egentligen är efter en flygning från USA till London.

Tanken blir ett slags metafor för oss själva i den tid vi lever nu - våra själar har inte hunnit fram.

Lite senare i samma roman - som fångar känslan av att vara ett steg efter, att inte veta vad som är sant och att leva i en tid där inget värde är fast - frågar Cayce designern Magda vad hon egentligen jobbar med. Hon får svaret: "Ser proper ut, går på klubbar och vinbarer och börjar prata med folk. Råkar i förbifarten nämna kundens produkt, i berömmande ordalag givetvis. Försöker samtidigt dra till mig uppmärksamhet, men av ett positivt slag."

När jag läste detta replikskifte förstod jag inte riktigt vad det gick ut på, inte bara för att det är hämtat ur en roman som utspelar sig på randen mellan den tid som är vår och nästa, utan också för att "yrket" verkade vara så knäppt. Magda får betalt av olika företag för att på speciellt utvalda klubbar och restauranger ta kontakt med män för att plantera företagsnamn.

Hon är den utvecklade, subtila - och trodde jag - framtida formen av sandwichgubbe, tills jag häromveckan började läsa Katarina Bjärvalls utmärkta reportage- och debattbok Vill ha mer - om barn, tid och konsumtion. Hon beskriver hur marknadsundersökningsföretaget Girls Intelligence Agency (GIA) med hjälp av tonårsflickor försöker marknadsföra olika produkter i sina kompisgäng. En GIA-agent, som de kallas, kan arrangera pyjamaspartyn som till hundra procent är sponsrade av Disney eller något annat företag. Ett slags barnarbete i reklambranschen. I Sverige finns Pronto Communications, specialiserat på buzz bland svenska tonåringar: "80 ungdomar arvoderas för att marknadsföra produkter åt Prontos kunder. /"/ Man buggar communities och googlar sig igenom mängder med personliga hemsidor. Bland kundföretagen finns till exempel jättar inom nöjesindustrin som Sonet, Fox, Bonnier Amigo, EMI och Virgin."

Jag kan ta att jag själv, som vuxen, inte får ha hjärnan ifred. Men när de vill styra mina telningars tankar blir jag rädd. På chatsajter som Lunarstorm, Habbo Hotel och Playahead kan det sitta "en chattare som, arvoderad av ett undersökningsföretag, lyssnar av vad som sägs om filmer, skivor, tv-spel, chips, godis, läsk, kort sagt, om allt som ungdomar kan tänkas vilja köpa för pengar". Detta pågår samtidigt som gränsen mellan journalistik och textreklam blir allt otydligare, lobbyisterna blir fler, journalisterna alltmer stressade, vilket gör att vi inte längre vet vem som säger vad genom vems mun.

Visst har jag vetat att all information har en avsändare, att jag måste vara vaken och kritisk till vad jag läser" men att jag snart inte ens kan lita på mina vänner? Är de nöjda med sin kaffekokare för att de är nöjda eller för att de fått den för att sprida goda omdömen om den? Leksakerna som barnen släpar hem i godispåsarna från kompisens fiskdamm - är det reklam?

Den viktigaste frågan är ändå: Hur kunde vi hamna här?

För hundra år sedan var samhället extremt ojämlikt. Arbetaren var och förblev arbetare, en man en man och en kvinna en kvinna. Vi fick bara ligga med det motsatta könet och Guds och patrons ord var lag. Många var djupt olyckliga. Den tiden vill vi inte ha tillbaka.

Sverige har framför allt genom vänsterns kamp gått från ett reglerat och hierarkiskt samhälle till ett öppet och valfritt. Vi har rösträtt, yttrandefrihet, åttatimmarsdag, fackliga rättigheter, strejkrätt, demonstrationsfrihet" och läckra bilar, mikrovågsugn och dvd med hårddisk. Men samtidigt som utvecklingen går framåt ökar cipramilförsäljningen, mammorna bränns ut, barnen har magont och papporna jobbar över. Många är djupt olyckliga. Den tiden lever vi mitt i.

Sverige har utvecklats från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle - medborgaren har gått från att främst betraktats som producent till att främst bli betraktad som konsument. Två saker har dock existerat under hela denna hundraårsperiod: olyckan - och kapitalismen.

Redan för femtio år sedan, 1956, skrev Sven Lindqvist Reklamen är Livsfarlig: "Tvånget är lika verkligt och verksamt som i en totalitär stat, men mer smygande försåtligt, eftersom han kan låta bli om han inte vill. Men det är hans vilja man betvingar. Han kommer att dö hellre än att vara en man som inte har bil."

Lindqvist skrek dock i en öken. Svensken hade precis tagit sig bort från stampade jordgolv, statarlängor och hästdroskor och placerat sina nya bilburna kroppar framför televisionsapparaterna för att koppla av.

Nästan tjugo år senare, 1973, sitter Pier Paolo Pasolini framför tv:n och tycker sig se en fara i televisionen i allmänhet och tv-reklamen i synnerhet. Pasolini ser förbi reklamens omedelbara effekt på människan, själva köpeffekten. Det han i första hand oroas av är att människan genom reklamen köper en världsbild - konsumismens.

Han skriver att Vatikanen borde censurera all reklam eftersom det är där "som de nya livsmodellerna blänker i all sin prakt, absoluta och självgoda: det liv, som italienaren "bör" leva." (Skrifter i fel tid, Symposion) Pasolini har en poäng när han talar om hur reklamen och medierna påtvingar oss olika levnadssätt och ideal: "I dag tillhör den sociala modell som individen försöker förverkliga inte den egna klassen /"/ för många är det helt omöjligt att förverkliga den. Därför känner de sig fruktansvärt förödmjukade."

Det skulle kunna vara en beskrivning av svensk tv i dag. För vem är det som har råd att köpa den mat som lagas i våra matprogram, vem kan ha alla dessa extraordinära ingredienser i hemmet? Hur många miljoner kostar strandvillan där Martin Timell bygger strandbastu? Värst är kanske Dagens Nyheters bostadsbilaga där välbetalda husägare sitter i sina smakfulla, ljusa hem och talar om att det "inte är en skam" att handla på Ikea om man bara ser till att handla hemmets accessoarer på de rätta inneställena.

En överväldigande majoritet av det kultur-, medie- och reklamutbud vi dagligen matas med produceras av medelklassen för att skapa lockelse, längtan och drömmar för, i första hand, den välbeställda konsumtionsinriktade medelklassen. Men det som visas upp i medierna är ju också det som den nyss friställde och långtidssjukskrivna ska väva sina drömmar av.

Vi drabbas alla lika mycket av den där oron i kroppen som bara stillas av köp - en soppslev, en stavmixer, en steglös massagedusch. För den som inte har råd att shoppa på innerstadens Nordiska Galleriet, Svenskt Tenn eller David Design kan åka till Rusta, Jysk eller Ikea. Prylar finns för alla.

När ångesten lagt sig, kommer misstanken att något ändå inte stämmer. Lyckan är kortvarig och Zygmunt Bauman visar i boken Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen att det också är meningen: "Konsumtionsvarorna ska användas och försvinna, föreställningen om tillfällighet och flyktighet finns inneboende i själva benämningen av dem som konsumtionsobjekt; konsumtionsvarorna har memento mori skrivet över hela sig, även om det är med osynligt bläck." Eller: "Föremålet för begäret förlorar sin lockelse så fort skälet till att begära det har försvunnit."

Konsumtionssamhället erbjuder oss omedelbar tillfredsställelse av alla våra behov. Med all sin valfrihet och alla sina erbjudanden säger det till oss: du har ingen rätt att inte vara lycklig. Finns inte lösningen i din nyinköpta iPod, hos plastikkirurgen eller på gymmet finns det alltid någon självhjälpsbok som kan bota stress, dåligt självförtroende eller "känslan av att aldrig hinna med sina barn".

Det är också i förhållande till barnen som konsumtionssamhället blir tydligast. Redan när barnen är fyra år börjar de göra klädval och konkurrera med kompisarna via leksaker. De blir alltså tidigt medvetna om vad som "rätt" och "fel", "fint" och "fult" och att shoppingen kan lösa det mesta, men också att shoppingen betyder en hel del bonusglädje - på hamburgerstället "får" man en leksak, på Ikea kan man leka på Småland"

Katarina Bjärvall beskriver hur reklamen på olika sätt riktar sig till oss vuxna via barnen eller tvärtom. Eftersom vi vill ha lyckliga barn köper vi saker, saker, saker och låter dem gå på aktivitet efter aktivitet efter aktivitet. Och för att har råd att göra våra barn lyckliga jobbar vi jämt.

I debatten som Nina Björk drog i gång i Dagens Nyheter i höstas, blev flera viktiga saker tydliga. Hon vågade, utan pekpinnar, fråga varför vi inte hinner med våra barn, varför vi inte jobbar - och konsumerar - mindre.

Svaren lät inte vänta på sig. Flera debattörer tyckte att barnfamiljerna skulle återgå till det "givna, naturliga och heliga", alltså modern och barnet i skön särartsfeministisk symbios - vilket påminner om familjen i Bjärvalls bok, som flyttat ut på landet och lever i ett självhushåll. Men kruskabullar och kottleksaker är vare sig lockande eller möjligt för majoriteten och dessutom farligt likt 50-talets hemmafruideal, som Immanuel Wallerstein så effektivt krossar i sin bok Utopistik. Där beskriver han hemmafrun som det arbetarklassen fick betala för att dess män skulle få högre lön, större inflytande och minska sin "revolutionära iver". Andra debattörer, som Petra Ulmanen, Per Svensson, Magnus Linton med flera, tyckte istället att mammorna, precis som papporna, av jämlikhetsskäl skulle tvingas att jobba 40 timmar i veckan och att den heliga konsumismen åter skulle rädda tillväxten.

Det ena svaret är en flykt ur moderniteten och allt det vi uppnått genom politisk kamp, det andra en kapitulation inför kapitalets krav på att äga så stor del som möjligt av varje människas tid - ett svar där socialdemokrater och kapitalister gör gemensam sak.

Svaret borde istället vara: inför sextimmarsdagen nu och låt mammor och pappor på allvar få möjlighet att vara med sina barn. Skapa fler kommersiella frizoner (bibliotek, parklekar, öppna förskolor, lekplatser). Beskatta både kapitalet och höginkomsttagarna mer.

Överför pengar från dem som har för mycket, inte bara genom skatter utan också genom inkomstutjämning. Bjud in dem som både i Sverige och i det globala klassamhället står utanför konsumtionen.

Det gäller också att återföra pengar till den gemensamma, demokratiskt styrda, nyttiga konsumtionen och på så sätt undandra pengar från det som skapar statusstress, konsumtionshysteri och illamående familjer. Att helt enkelt kasta in en skiftnyckel i konsumtionsmaskinen.

I konsumtionssamhället producerar de multinationella företagen i första hand varumärken. Vem bryr sig längre om drycken - det är livsstilen, imagen man häller i sig när man dricker den kolsyrade bruna vätskan.

Denna förändring har lett till att de stora företagen kan producera vad som helst, var som helst, med vem som helst. Naomi Klein, en av de främsta globaliserings- och varumärkeskritikerna i världen, skriver i No logo: "De slår igen befintliga fabriker och övergår till att lägga ut tillverkningen på kontrakt, oftast utomlands." Outsourcingen, som det kallas, skapar stora problem. De multinationella företagen kan utnyttja naturresurserna till bristningsgränsen, tvinga barn och vuxna att jobba 14-16 timmar, strunta i arbetsmiljön, släppa ut vad skit som helst - och aldrig behöva ta konsekvenserna.

Det är inte längre H & M, Coca-Cola, Microsoft eller Ikea som tillverkar produkten, det är den kinesiska underleverantören som är ansvarig. I Kina finns, som vi alla vet, vare sig fria fackföreningar, yttrandefrihet, rösträtt - det vi konsumerar tillverkas av människor som lever i det samhälle som vi lämnade för hundra år sedan.

Outsourcingen och den ökade produktiviteten minskar behovet av i första hand arbetare, men också av tjänstemän, vilket gör att allt fler blir arbetslösa, sjukskrivna, övertaliga. Sådan är konsumtionssamhällets vilja. Kapitalismen behöver en reservarmé för att hålla lönerna nere - men paradoxalt nog gör detta också att det finns utrymme att jobba mindre.

De hårt rationaliserade, högproduktiva fabrikerna och organisationerna bär inom sig en jättemöjlighet för fackföreningsrörelsen och vänstern i stort. Miljoner människor står utanför produktionen - dela på jobben, inför sextimmarsdag och problemet är löst.

Nu i helgen publicerade Expressen Linna Johanssons korkade artikel på temat "Rör inte min konsumtion!". Nina Björk gav, även om så inte var meningen, Johansson ett rappt och klokt svar i söndagens Dagens Nyheter: "vi måste börja producera för behov, inte för profit." Björk identifierar det moderna samhällets grundläggande problem och ser lösningen i mindre jobb och konsumtion. Precis som Bjärvall, Lindqvist, Pasolini, Bauman, Klein och tusentals andra har hon genomskådat den falska valfriheten.

Cayce Pollards jakt på den ultimata produkten - videosnuttar som alla vill ha, men som egentligen inte är någonting i sig själva - gör henne till en global resenär. Till slut hamnar hon dock i ett rum i Paris, hos Peter, där "hennes själ har återvänt, åtminstone tills vidare, helt inhalad på sin silvriga tråd och tryggt förtöjd". Men i en Gibson-roman är inte mannen räddningen, nej, det är vännerna, samvaron - det där som kan kallas mänsklighet.

Frågan är vad som händer när våra själar väl hunnit fram, också i verkligheten.

Litteratur

Pelle Andersson