ÅSIKT

Är barnkultur ett nostalgiprojekt?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Petter Lindgren går på Tekniska museet i Stockholm

Foto: Roberta C89 kommer från framtiden och är utställningen Robotics egen husrobot. Hon togs i tjänst 2056 och tjänade troget till slutet av 2077.

"Blickar vi in i teknikens tvetydiga väsen, så blir vi varse hemlighetens konstellation, dess gång bland stjärnorna", skriver den tyska filosofen Martin Heidegger i uppsats-en Teknikens väsen från 1950.

Så tar jag då 69:an från Norrmalmstorg för att åka till Tekniska museet med min snart treårige son. Precis som min far med mig och kanske farfar med honom. Museibyggnaden, ritad i funkisstil av Ragnar Hjort, invigdes 1936, samma år som pappa föddes.

Entrédörrarna är väldiga och blytunga, svåra att öppna för den som kommer med barnvagn. Jag frågar i kassan efter modelljärnvägen, museets sevärdhet nummer ett, enligt min mening.

Ligger tyvärr i malpåse, upplyser kassörskan. Lokalbrist.

Synd. Redan det blånande bakgrundslandskapet i olja är värt entréavgiften, åtminstone som jag minns det. En hyllning till barrskogen och central-perspektivet.

Jag blir lite sorgsen.

"Skogvaktaren som i skogen mäter upp det avverkade timret och som synbarligen trampar samma skogsvägar på samma sätt som hans farfar, är i dag beställd av skogsindustrin, vare sig han vet om det eller inte", skriver

Heidegger.

Det var över 200 år sedan vuxna kunde känna igen sig i sina barns barndom, läser jag i Kulturrådets informationsblad Barn+Ungdom (2-04).

Det är Ivar Selmer-Olsen, barnkulturforskare vid förskollärarutbildningen i Trondheim, som intervjuas i en artikel av Lotta Brilioth-Björnstad.

Allt mindre, menar Selmer-Olsen, skapar vuxna mening i sina liv med hjälp av begrepp som nation, religion, släkt, politik eller hembygd. I stället är det barnen som förväntas vara lösningen på de vuxnas existentiella problem. Som får stå för sammanhang och kontinuitet, samtidigt som skillnaden mellan föräldrarnas och barnens uppväxt inom många områden, inte minst teknikens, är större än någonsin.

När vi som nu är vuxna var små och slog sönder exempelvis ett leksakslok, rasade det ut kugghjul och fjädrar, möjligen ett kretskort. Nu rasar det ut ett datachips. Ändå ser leksakerna i stort sett likadana ut utanpå. Varför?

Vi måste fråga oss, menar Selmer-Olsen, om inte det vi kallar barnkultur helt enkelt är ett nostalgiprojekt, något som går ut på att skapa en barndom som påminner om vår egen åt våra barn. Vilket naturligtvis är fåfängligheters fåfänglighet. Tuff, tuff, tuff.

"Två räta linjer, dragna i samma plan, är parallella om de aldrig möts hur långt de än förlängs åt båda hållen", säger Euklides.

Det är kanske så det är med generationerna, tänker jag, med mig själv och min son. Vi är parallella. Att vi upplevelsemässigt skulle kunna sammanstråla någonstans i den blånande modelljärnvägsoändligheten bortom Krylbo är en illusion, liksom centralperspek- tivet. Ett nostalgiprojekt. Som ligger i malpåse på Tekniska museet.

Men Gruvan finns kvar och verkar fortfarande äga sin sublima kuslighet. Proletärdockorna, mörkret och de konstgjorda bergväggarna blir för mycket för sonen och vi återvänder snabbt upp i den vänligt oljedoftande Maskinhallen med sina motorcyklar, flygplan och vattenhjul.

Förutom handikappanpassningen har inget väsentligt hänt med dessa avdelningar under min livstid.

Ett av problemen med dagens spjutspetsteknologi är att den är svår att åskådliggöra annat än genom sina verkningar.

Avdelningen Robotics försöker men förefaller trots sin ringa ålder en smula bedagad. "Hej på dig du", sluddrar den självlärande roboten "Priscilla" varje gång någon passerar genom hennes katodstråleblick. Till slut kanske hon lär sig gå, hoppas museet, men man tvivlar. Hon hänger med huvudet som ett fyllo och verkar dummare än tåget.

Längs ena väggen står några döda Asea-robotar, tidiga exemplar, och i ett förgullande "robotzoo" rör sig soldrivna skalbaggar sporadiskt i ett sävligt rembrandskt ljus medan robotpippin "Kalle Kakadufva" härmar allt man säger, som en bandspelare eller bergvägg. Är detta Naturhistoriska riksmuseet?

Nej, Robotics kan nog vara kul en stund för de barn den riktar sig till, men övertygar inte. Mycket av det som visas påminner för mycket om sådant som redan finns på hyllorna i leksaksaffären.

Experimentutställningen Teknorama är däremot en höjdare. Här finns rejält med utrymme och dagsljus, och framför allt ett säkrare "tilltal", som kände museet att här står det minsann på fast och fysikaliskt påtaglig grund.

Sonen roar sig en bra stund med olika varianter av "de mäktiga fem": skruven, hävstången, hjulet, lutande planet (en rutschkana) och kilen. Själv försjunker jag i "Det genetiska spegelkabinettet", en datorterminal där besökaren för in sina genetiska särdrag, örsnibbsvariant, fingertoppsmönster, hårkvalitet med mera. Av 56 352 besökare finns det sju stycken, räknar datorn ut, som har exakt samma genuppsättning som jag, vad beträffar de sammanlagt nio variablerna. Okända halvsyskon?

Mest sevärt på Teknorama, tycker sonen, jag med, är en flera meter stor modell av ett stadskvarter i genomskärning, med vattenförsörjningen åskådliggjord på ett underbart sätt. Vi trycker på en av knapparna och en gubbe börjar pissa med en mycket liten penis och ett förmodligen ångströmtunt urinrör i toan på våning två, det skvalar och vi får följa pissets (troligtvis vatten) väg ner genom avloppet och ut till en modell av reningsverket i Henriksdal där det spolas genom sand och reningsfilter. En annan knapp styr vattenintaget från Mälaren och en tredje tvättmaskinerna i källaren och så vidare. Ett mästarprov. "Det är utifrån kraftverkets väsen som floden nu är vad den är, nämligen en vattentrycksleverantör" (Heidegger).

Den nyöppnade (1 juli) amerikanska vandringsutställningen Toy Tech, initierad av en Ed Sobey, doktor vid något som heter "Northwest Invention Center" i Washington, är ganska menlös. Inspirationsmontrar fyllda av leksaker vi redan vet hur de ser ut inuti och utanpå, som ett itusågat labyrintspel (man har väl kikat genom hålen) och en kluven bumerang. Till utställningen hör en leksaksverkstad med olika material (papp, hjul, ståltråd, ballonger med mera) för den som vill göra sina egna leksaker. Ett solklart nostalgiprojekt öppet varje dag mellan 11 och 16.

Museets matsäcksmatsal är fantastiskt rymlig och genomsyrad av samma lite fumliga välvilja som resten av detta i grunden sympatiska museum. Inredningen är värdig en lastbåt eller oljerigg, med rejäla stolar och matbord i slagtåligt material. Mikrovågsugn saknas.

Petter Lindgren