ÅSIKT

Kan man göra så här?

KULTUR

Lennart Bromander på opera med konstruerat låtsaspråk

Foto: Åke Zetterström som Apkungen i ”Cecilia och apkungen” på Drottningholms slottsteater.

Den klassiska opera-estetiska frågan lyder: vad är viktigast, ord eller ton? I sin nya opera ” Cecilia och apkungen” besvarar Reine Jönsson frågan helt entydigt till tonens favör. Sångarna har nämligen ingen text utan bara ett konstruerat låtsasspråk att förmedla, nogsamt nedtecknad stavelse för stavelse. Språkmelodin är trokéisk och daktylisk, vilket gör att man associerar till ungerska eller tjeckiska, men den associationen utgör snarast örats desperata sökan efter begripliga sammanhang.

Kan man göra så här? Ja, uppenbarligen, men frågan är om det är så lyckat. Det rör sig nämligen om en komplicerad handling, som ska åskådliggöras på scenen och det sker via dans, färgrika tablåer och sångare som ger vackra och ofta också expressiva ljud ifrån sig. Den sceniska variationsrikedomen är stor och den musikaliska fantasin flödar, men man förstår inte vad det handlar om. Visst kan man läsa i programmet, men det hjälper bara till en del. Det kan även annars vara svårt att uppfatta texten i en opera, men vanligen vet sångarna exakt vad de sjunger och då förmedlas automatiskt åtskilligt av innebörden utan att vi hör det exakta ordalaget.

” Cecilia och apkungen” kombinerar en kinesisk saga om en apkung som förhäver sig med en historia om en 1700-talsarbeterska från Göteborg som ger sig ut på äventyr och hamnar i sagolika förvecklingar tillsammans med apkungen.

Att Kina finns med i bilden framgår mer än tydligt av Reine Jönssons musik och i slutet av första akten blir det rena Turandot-pastischen. Den melodiska klangväven är skiftande och attraktivt utformad och i andra akten skapar Jönsson täta elegiska stämningar som fångas upp oerhört fint av föreställningens centralgestalt Kerstin Avemo, Cecilia. Med sin fascinerande röstkarisma förmår hon upprätthålla oavbrutet intresse för en scengestalt vars handlingar man bara fragmentariskt förstår.

Även övriga sångare håller bästa nivå, inte minst Åke Zetterströms smidiga apkung, Patrik Sörling och Jon Morrell satsar på kolorit och rörlighet och Staffan Larson har fin hand med den jönssonska klangvärlden. Allt väl alltså utom det där med språket.

Opera

Cecilia och apkungen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lennart Bromander

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik