ÅSIKT

Pynchon går under jorden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Doldisförfattarens nya digitala deckare varm och rak vardagsrealism

Den medieskygge amerikanske författaren Thomas Pynchon (född 1937) på ett av få kända fotografier. Pynchon nämns ofta som kandidat till Nobelpriset.

Thomas Pynchons senaste roman Bleeding Edge utspelar sig i New York alldeles efter it-bubblan och sträcker sig fram till ett eller ett par år efter terrordådet mot World Trade Center 2001.

Den inte längre licensierade privatdetektiven Maxine Tower får ett uppdrag som leder henne djupt in i internets underjord, djupnätet DeepArcher, en parallell värld dit vanliga dödliga internetanvändare sällan hittar, men som inte sällan bebos av döda, nu som avatarer. Det är något med adressen hashslingrz.com (ett namn med många rötter, från mat på syltor till datakoder), bakom vilken it-miljonären Gabriel Ice döljer sig. Förvisso allt synligare vartefter romanen lider, och desto mer hänsynslös gör han skäl för sitt efternamn som knappast har pseudonymen cool som alternativ; hellre då iskall ondska.

Uppe i den verkliga världen, köttvärlden (meatspace), är Maxine en judisk, skild tvåbarnsmor som försöker få vardagen att gå ihop. Hon följer sönerna till skolan, träffar väninnor, sin ex-make Horst (som helst äter glass och ser på tv) och dras allt djupare in i det nät som här stavas både www och CIA, frågan är vilken av dessa som är mest ond.

Läsare av Pynchon känner igen teman som komplotter och paranoia (”vitlöken i livets kök”), liksom kritiken av makten i alla dess former och försvaret för den vanliga, maktlösa människan, hon som oaktat om hon vill eller inte fastnar i de nät som ekonomiska och politiska intressen spinner.

Kapitalismen innefattar i Bleeding Edge nu också internet, en värld minst lika osynlig och svårgenomtränglig som de paranoida komplotterna i de tidigare romanerna.

Bleeding Edge - titeln förklaras som en högriskteknologi som saknar nytta, och som bara tidiga internetnördar känner sig hemma i - skiljer sig från Pynchons tidigare romaner med att vara förhållandevis traditionell.

Historien berättas rakt, realismen (om det är rätt ord) är möjligen starkare, i den betydelsen att boken är rik på vardagsdetaljer. Men eftersom det handlar om Pynchon, så skildras denna vardag inte som i andra romaner. Även om romanen berättas i tredje person, så rör sig denne mycket fritt, byter perspektiv lika lätt som genre - en mix av deckare, science fiction, satir, ungdomsbok, med mera - och alltid med den igenkännbara, mycket jazzbetonade prosan som ingen översättning kan rädda och belönar den som läser romanen i original rikligt.

Och bland alla popkulturella referenser, alla mer eller mindre kända rockband, tv-serier, gamla filmer (med årtal noga angivet inom parentes), matvaror, ett plötsligt omnämnande av Jussi Björling och Ikea (Maxine finner Horst på golvet svärande med blödande fingrar), hang-outs i New York, judiska och dialektala uttryck (newyorkskans thoid för ”third”) har Pynchon skrivit om inte sin bästa roman, så i alla fall den varmaste.

Som en replik i romanen säger, sympatin ska vara djup, men justeras av en portion förakt. New York-cool?

Och just ja, hashslingrz.com, jodå, den adressen finns, eller ja, ”finns” på nätet.