Guldstrupar i kalkbrott

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jättar och dvärgar intar Dalhalla

Anna Larsson och Anders Larsson i ”Rhenguldet” i Dalhalla.
Anna Larsson och Anders Larsson i ”Rhenguldet” i Dalhalla.

Richard Wagners verk kan närmast förefalla vara ­specialskrivna för Dalhallas mag­nifika kalkbrott, framför allt de fyra delarna i Nibelungens ring. De väldiga stenmassiven som reser sig runt den sjöomflutna scenen har ­något urtida, mytiskt över sig.

När nu Dalhalla försöker återupprätta ryktet som en ­operascen av rang, så blir detta givetvis mer övertygande med en uppsättning av Rhenguldet, den första ­delen i Nibelungens ring. Två och en halv timme ­utan paus i ett verk som varje Wagnerlyssnare vet följs av tre ­delar med så mycket mer minnesvärd och suggestiv musik. Sådant kräver sin regissör.

I skymningen när de mullrande ackorden manar fram de tre rhendöttrarna ur djupen, så kommer de här simmande och sjunger. De blir kvar där i vattnet uppåt en halvtimme, simmar runt guldskatten som glimmar i vattenytan, utan att ­rösterna tycks lida det minsta. Vivianne Holmberg, Cornelia Beskow eller Beatrice ­Orler verkar trivas som fisken i vattnet. Från ena klippvägen hasar nibelungen Alberich (Ola Eliasson) ner så att ­stenar och grus faller ner i sjön. Och gudarna, Wotan, Fricka och de andra, de gör sina entréer och sortier på en flotte som tyst och stilla glider till och från ­scenen mot ett tänkt fjärran ­Valhall.

Det är vackert utfört och tänkt av debuterande regissören Marcus Jupither (annars känd som baryton) och scenografen Monika Frelin, låt vara att ljussättningen har fått ­några moment för många. Likväl har Jupither iscensatt historien som en saga, tydligt och pregnant framställs konflikterna där ­möjligen den gemensamma nämnaren stavas förnedring. Alberich (Ola Eliasson) hånar Mime, som hetsar det tjogtal barn som här får plaska i vattnet som gruvarbetare, Fafner våldtar Freia (Anneli Lindfors) och Loge (välsjungen och elegant gestaltad av Göran ­Eliasson) driver med nästan alla.

De båda övergudarna, Wotan och Fricka, Anders Larsson respektive Anna Larsson, ­låter båda utmärkt. Över ­huvud taget är det en jämn ensemble och Patrik Ringborg leder säkert ­Dalasinfoniettan och Gävles symfoni­orkester. Synd bara att ­taket över scenen, som förvisso möjliggjort en scenvind, har skadat akustiken en smula.

Vackert vore det om Dal­halla sakta men säkert kunde återupprätta det som Margareta Dellefors en gång försökte. Kanske ska man då reducera det fyrverkeri som av någon egenartad anledning följer ­efter ­föreställningen.

Där om någonstans gick pengar upp i rök. Budgeten för Dalhalla är dessvärre inte av samma storlek som den som ­döljer sig i Rhen; viss sparsamhet ­anbefalles.

OPERA

Rhenguldet

av Wagner

Regi: Marcus Jupither

I rollerna: Anders Larsson, Ola Eliasson, Anna Larsson, Michael Schmidberger, Helene Ranada, m fl

Dirigent: Patrik Ringborg

Scen: Dalhalla

Speltid: 2 tim 30 min

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN