ÅSIKT

Pappa hade sett SD:s arbetarförakt

Åsa Linderborg om klasspolitik och dagens val

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Min pappa Leif tillhörde den första generationen ”globaliseringens förlorare”. Han började på Metallverkens industri­skola när han var fjorton. 1992, när han var 51 år, ­såldes Metallverken – eller Mentalvärken som han själv kallade sin arbetsplats – till först Finland och sedan Kina. 

Lyssna på de orden – ”Du tillhör förlorarna” – och man förstår psykologin bakom hatet mot etablissemanget.

Leffe var verkligen en förlorare – kapitalismens förlorare. Han vann ingenting på frihandeln och det nyliberala epokskiftet som frenetiskt hamrat bort bit för bit av välfärds­staten. Vad han fick höra, var att han var en vit kränkt man som var rädd för utvecklingen och som fick skylla sig själv för att han inte kunde anpassa sig till de nya tiderna.


Pappa röstade rött och det tror jag att han skulle ha gjort i år också om han fortfarande levat. Men kanske hade han tvekat. Han, som gick på a-kassa till han dog, skulle ha ifråga­satt den stora migrationen. Han skulle ha varit ­ursinnig över gängkriminaliteten. Han skulle ha föraktat vänsterns kulturrelativism.

Men jag vet också att Leffe skulle ha gjort stora ögon om han hade sett Jimmie Åkesson i SVT:s utfrågning. Åkesson, som säger sig vilja vinna LO-kollektivet, place­rade partisymbolen lika långt till höger på skalan som ­Moderaternas. Man kan inte, som SD tror, både sänka skatterna och bygga ut välfärden. Det visste pappa.

SVT:s utfrågning var avslöjande. Åkesson kunde inte förklara partiets budget, där de som tjänar sämst ska ­betala 700 kronor mindre i skatt och de som tjänar mest ska belönas med 9 300 kronor.

SD vill inte begränsa vinsterna i välfärden. De försvarar inte turordningsreglerna. De vill ge mindre pengar till ­kommunerna, vilket skulle vara en katastrof för de kvinnor som jobbar där och alla som är beroende av kommunal ­service.


Och jag vet att pappa hade tagit illa vid sig av den distinkta främlingsfientlighet som Åkesson gett uttryck för i val­rörelsen. Det tycks inte finnas någon bortre gräns för hur länge man ska ha bott i Sverige för att kvala in som svensk.

Min pappa hade jobbarkompisar och ingifta släktingar som inte var födda i Sverige, men som var lika svenniga i beteenden och ­värderingar som han själv. När Åkesson ­attackerar dem, ­attackerar han även ­Leffe. Dessutom hade pappa idén att den svarta ­rasen var överlägsen. Ingen människa på jorden var större än Harry Belafonte.

Pappa dog 2002. Han slapp upp­leva ­Alliansens arbetslinje, som slog så satans hårt mot sådana som han. Men han slapp också vara med om ett högerpopulistiskt parti som innerst inne för­aktar de väljare de för­söker vinna.

När jag tänker efter, skulle han nog inte tvekat en sekund på väg till vallokalen.

avÅsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM

Valet 2018

Politik

Populism