ÅSIKT

Digitalt hot

avPetter Larsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Rasisterna är en sekt som dagligen når tusentals svenskar

Lisa Bjurwald skriver så att tangentbordet glöder om den antimuslimska propagandan.

Terrorattentaten i Norge den 22 juli 2011 överrumplade svenska myndigheter totalt.

En muslimhatande högerextremist, som inte var nazist? Det hade man aldrig hört talas om.

När Fredrik Reinfeldt tillsammans med justitie- och demokratiministrarna två veckor efter dåden ville visa handlingskraft och berättade om regeringens nya handlingsplan mot extremism, talade han bara om dem Säpo länge granskat: jihadister, nazister och anarkister. Om muslimhatet hade han inget att säga.

Journalisten Lisa Bjurwald var däremot beredd. Hon hade sett vad som rörde sig på de antimuslimska nätsajterna och drog, nästan ensam bland borgerliga opinionsbildare, snabbt de ideologiska trådarna från Breivik till Sverigedemokraterna och ända in bland konservativa och liberala debattörer.

Nu har hon laddat om. Ett bärande tema i den nya boken Skrivbordskrigarna, där hon granskar näthatet från höger, är just hotet från den antimuslimska miljön. Medan nazisterna är hårdövervakade och har mycket svårt att få gehör för sina åsikter – att beväpna sig och hylla Hitler har ju inte gått hem i Västeuropa sedan Stalingrad – har antimuslimerna marscherat fram som vår tids farligaste rörelse.

Men säkerhetspolisen tittar mest på. Så länge rörelsen inte tar till vapen får den hållas, förklarar en talesperson i boken.

Och kanske måste det vara så, för inte vill vi väl ha en säkerhetspolis som bevakar folk som inte begår brott?

Å andra sidan har ju Säpo ägnat den ­islamistiska miljön bra mycket uppmärksamhet i över tio år nu, bara för att tvingas konstatera att risken för allvarliga brott är mycket liten i Sverige.

Bjurwald skriver så tangentbordet glöder. Ibland kommer fakta lite huller om buller, det blir en del upprepningar, och ett par rapporter från Säpo/Brå och den brittiska tankesmedjan Demos, vars tillförlitlighet inte är mycket hänga i granen, smyger sig in i det stora materialet.

Hon lutar sig mot en rätt idylliserad bild av det goda samhället, där polis och säkerhetspolis står i demokratins tjänst, där massmedierna är ”neutrala” och där våra hyggliga medborgare nu riskerar att förföras av nätets extremister. Några djupare spekulationer om vad – i samhällsutvecklingen, i det politiska landskapet – som driver folk i händerna på ytterhögern får vi inte, allt handlar om hur propagandan ser ut och fungerar.

Akta er, det är det återkommande budskapet, med internet har rasisterna fått händerna på ett massmedium de bara kunde drömma om på flygbladens tid. Här har de snabbt etablerat en egen värld, där de kan samordna sig och rekrytera, få bekräftelse och bli allt mer övertygade. Ja, de uppfinner till och med ett eget språk: kulturberikare, judemedia, oikofobi, dhimmi. Som i en sekt – men en sekt som varje dag når tiotusentals svenskar.

Jag tänker på en SD-politiker från Svedala som i december förra året lämnade partiet efter att det framkommit att han skrivit rasistiska kommentarer på nätet. Efter några whiskey, förklarade han, ”så sitter man och läser på det jävla Avpixlat. Man retar upp sig. Man är hetsad. Då är det lätt att man skriver en kommentar.”

Så funkar det.

Bjurwald svingar sig hemvant sig mellan nazistiska och islamofoba sajter. Även om de har delvis olika inriktning, förenas de i sin avsky mot invandrare, journalister, vänsteraktivister och politiker.

Ett av favorithatobjekten är förstås ­Lisa Bjurwald själv. I boken citerar hon en del av de påhopp hon utsatts för och jag är rätt säker på att hennes inkorg ännu en gång kommer att fyllas med skit när den här boken kommit ut.

Den som säger emot skrivbordskrigarna får betalt i hot och hat. Särskilt som kvinna.

Nu borde staten röka ut näthatarna från deras hemliga servrar, tidningarna börja ta ansvar för sina kommentarsfält och medborgarna gå man ur huse och anmäla brotten, till polisen, till internetbolagen, till Justitiekanslern, tycker Bjurwald.

Annars föds här snart nya terrorister. Breivik är nog inte den siste att byta pennan mot svärdet, skriver hon.

Men den stora utmaningen är politisk, inte polisiär: den normalisering av högerradikala idéer som nätpropagandan driver fram i nära samspel med Sverigedemokraterna, och som letar sig in i både massmedier och partier.

SVT kan ställa frågan om hur mycket invandring Sverige tål. En moderat kommunpolitiker föreslår ”flyktingtak”. Alla, säger alla, politiska partier beskriver ­integrationen som ”misslyckad”. Jag kan här skriva ord som PK-maffia, massinvandring eller islamisering, och nästan alla vet vad jag menar.

Det är den sortens förskjutningar i den politiska kulturen som är den stora faran med propagandan. Den plöjer marken, inte bara för någon enstaka Anders Behring Breivik utan framför allt för en Jimmie Åkesson.