ÅSIKT

Det grönögda monstret har kommit tillbaka

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Otello klassisk uppsättning om avundsjuka på Kungliga Operan

Foto: Kristian Benedikt som Otello.

Svartsjukan är vad som fäller Otello hos både Shakespeare och Verdi. Otello är en klassiskt präglad hjälte. Framgångsrik härförare och respekterad ståthållare; klok, sansad och dessutom numera kristen. Men svartsjuk. Aristoteles talade om hamartia, den brist hos en hjälte som gör honom mänsklig. Otellos brist är svartsjukan, det grönögda monstret. Desdemonas berömda näsduk, som Jago lurar till sig för att övertyga Otello om sin hustrus otrohet, är vad som utlöser tragedin.

Kungliga Operans nyuppsättning av Verdis Otello är en samproduktion med English National Opera, regisserad av David Alden. Alden är känd för sina postmoderna uppsättningar, men här möter vi en tämligen konventionell, om än politisk iscensättning. Scenen är gråtrist, en ortodox kyrka förstörd av kriget och förvandlad till ett militärt högkvarter. Tiden tidigt 1900-tal, då britterna i praktiken styrde över Cypern.

De politisk-religiösa konflikterna accentueras av att Otello i takt med sin förtvivlan kramar en ikon. Svartsjukan får honom att omfamna sin ursprungliga religion. Svartsjukan gör honom också fullkomligt bindgalen, som om han reduceras till något nedanförmänskligt i omgivningens ögon. Vad som också lyfts fram är våldet mot Desdemona, soldaten i Otello tycks inte kunna skilja mellan krig borta och lite bråk hemma.

Utöver detta möter vi en traditionell iscensättning, det må gå livfullt till, men utan subtiliteter eller radikala fokus. Den egenartade, kollektiva regin av kören skapar mer distans än realism, något som dock inte sätter några spår i operakörens storartade klang.

Aldens Otello är mer hörvärd än sevärd. Kristian Benedikt i titelrollen har en kraftfull, om än något anonym tenor, Malin Byström är med sin expansiva, mörka och karaktärsfulla sopran en något annorlunda Desdemona, det gör rollen till allt annat än någon vän liten venetiansk tös. Med kort varsel fick Allan Clayton hoppa in som Cassio, väl gestaltad med en känslostark tenor.

Att ett annat inhopp med kort varsel blev en smärre sensation - Claudio Sgura som Jago. Med ett utseende inte olikt Mefisto och en dramatisk baryton som dundrade och övertygade i varje stavelse gjorde han rollen nästan mer intelligent än den egentligen är.

Märktes gjordes även Daniel Ralphssons Roderigo, som både vokalt och sceniskt gjorde mer av rollen än brukligt. Hovkapellet spelade engagerat och väl samlat under Alexander Vedernikovs ledning. Så låter bra, det gör det.

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera