En bödels försvarstal

Av: Barbro Westling

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Psykologiskt åtskruvat drama på Bastionen i Malmö

Zeljko Santrac i ”Den vita kråkan”.
Zeljko Santrac i ”Den vita kråkan”.

TEATER SS-officer Adolf Eichmann ledde arbetet med ut­rotandet av judar i de delar av Europa som ockuperats av Tyskland. Han var den som ­organiserade transporterna till förintelselägren.

Först 1961 tillfångatogs han, ställdes inför rätta och dömdes till döden i Israel. Eichmann ­hade miljontals liv på sitt samvete men hävdade att han endast lytt order. I ett fiktivt dramatiskt möte mellan Eichmann och en israelisk psykolog har Donald Freed sökt förstå denna orimlighet. Doktor Baum vill förmå bödeln att ta ansvar för sitt handlande och sin skuld. Eichmann vägrar.

Det hör till förtjänsterna med Teater Theatrons uppsättning att man förstår Eichmann. ­ I Zeljko Santracs obehagligt sympatiska och anpassliga ­gestalt finns trots allt en stränghet inför brottet. Det är för stort för en enda människa att ta ansvar för.

Eichmann säger sig heller inte vilja ha förlåtelse. Han vill ha makt. Dr Baum (Suzanna ­Santrac) talar som humanist och har på så sätt den mer otacksamma rollen. Förgäves och alltmer känsloladdat manar hon fram minnet av offren och ställer krav på personlig moral.

Den vita kråkan från 1989 är ett psykologiskt hårt åtskruvat drama, men på Bastionen i Malmö är det mycket luft mellan scener och repliker och till och med en paus. Åskådarna omger scenens fyra sidor men spelet strävar alltså inte efter att hålla publiken fången. Man undviker därigenom den välgjorda pjäsens mekanik, men något av skärpan i argumenten och i själva konfrontationen går samtidigt förlorat. Det är synd på en viktig föreställning.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.