Kultur

Skriver sig mot vårt allra innersta

Av: 

Kristian Lundberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Carolina Thorells poesi bryter genom vardagens meningslösa brus

Carolina Thorell (född 1961), poet.

Det finns en speciell sorts inre smärta som ibland gör att det som ska formuleras, dikten som ska skrivas ned till exempel, närapå oundvikligen uppträder i form av fragment. Det som inte kan utsägas blir till osynliga rader som omger det som det är möjligt att skriva om.

Det är en kalejdoskopisk bild, en helhet som av olika anledningar har blivit till delar.

Förlusten kan göra detta med oss. Dikten stammar, upprepar sig, krackelerar. Och det enda som är möjligt blir just bara att fortsätta skriva, ändå framhärda. Det är sällan det finns en utstuderad litterär teori bakom den här speciella formen, inte annat än att den är oundviklig. Det går heller inte att se det bara som en genomtänkt form som prövar sitt tilltal. Det är oftast det omvända. Ett sätt att finnas till. Ett innehåll som söker sin form.

Och det sker som ett trots allt. Det tycks mig vara just en sådan erfarenhetens poetik som Carolina Thorell nu låter ta form i sin diktsamling Jungfrukällorna.

Det är hennes femte diktsamling sedan debuten 1991 då samlingen Blå trampoliner utkom. Den här ”förlusten” som präglar Jungfrukällorna flätas samman med allt det som sker och pågår, redan på inledande sidor går det att läsa: ”Vidare skiss på poetiker. I riktning mot det uteblivna”. Det är en läsanvisning, vi är på väg mot det uteblivna.

I nästa stycke blir det ännu tydligare: ”Poesin är också en dödsbrud, den som står mellan sångaren och bruden. Inte egentligen som hotet om bortklippandet, ett aldrig mera, utan snarare i den uråldriga bemärkelsen av att döden ses stå på livets sida, som sammanbindaren av timligt och evigt.”

Hon använder sig också av myten omkring Orfeus och Eurydyke - fast låter det ske i form av rubriker från Maurice Blanchots essä Orfeus blick.

Det är möjligt att hon skriver sig fram till det innersta fästet av vad det kan innebära att finnas till, människovärdet, det okränkbara. Det är som om hon genom dikt efter dikt avtäcker lager efter lager av ord och bilder för att kunna nå ner till det här smärtsamma området inom oss alla där vi finns till på allvar.

Det är oundvikligt att inte erfara förlusten, oavsett om det är inom familjen eller i en ögonblicksbild av en flykting som springer i skogen om natten. ”Porlandet/ - Barn har ett annat sätt att sörja på./ - Ja, barn har ett annat sätt att sörja på.”

Det är en både intensiv, vacker och smärtsam diktsamling. Det finns ett stort välgörande allvar som bryter genom vardagens meningslösa brus av ting och ekonomi.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i vår – Prova BookBeat gratis i 2 veckor!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!