ÅSIKT

Ångestlovet är här

Göran Greider om träningshetsen och veckorna som håller klassamhället vid liv

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Ett sportlov 1951. Sportlovet började som ”koks-lovet” på 40-talet, när storstädernas barn fick ledigt för att skolorna skulle spara bränsle.
KULTUR

I minnet skaver ännu det där sportlovet när jag med fru och barn men utan bil skulle åka skidor i Falun. Det var inte så långt till Lugnet, området där spåren vindlar fram. Men med ett barn var det för långt att gå, särskilt om man kånkar på tre par skidor. Skidor på buss är inte heller roligt. Och solen hotar alltid att gå ner så det blev taxi. 

Väl där hamnade vi, efter mycket halkande på ovallade skidor, i så avancerade spår att när man väl stod i dem gick det inte att stanna – utom genom att i hög fart handlöst kasta sig ur spåret. Liggande i snön hörde jag jobbmobilen ringa. Ilsket. Gång på gång.

Ännu en panikartad sportlovsdag gick mot sitt slut. Dagen innan hade vi misslyckats med att åka skridskor. Först när vi sjönk ihop framför tv:n i vinterskymningen för att se repriser av Våra värsta år kom vilan, ledigheten. Våra kroppar var orörliga. Föräldrarna hade dåligt samvete. Min dotter njöt.

Sportlovet är här. På nätet går det att hitta tips för att minska sportlovsstressen för folk i karriären. I en lätt, men bara lätt, ironisk niopunktslista från ett företag för ”karriärutveckling” lyder råd 2: ”Hitta de små luckorna. Varför inte passa på att mejla i liften? Undvik dock knappliften som lätt kan resultera i benbrott.” Råd tre: ”Sätt kidsen i slalomskola.” Råd fyra: ”Slut ett avtal med din partner och lägg upp ett schema där ni ansvarar för barnen ett par timmar vardera. Glöm bara inte bort att ni även ser till att få merparten av tiden ihop på tu man hand eller med hela familjen.” Råd 6: ”Se till att du har ett ställe med bra täckning och återvänd dit vid behov.”

Medelklassföräldrar får ångest för att de inte ens under sportlovet förmår slita sig loss från det prestations- och konsumtionssamhälle de burats in i. Sportlovet är faktiskt det mest statushetsande lovet vi har. Det kom till under krigsåren – ”kokslovet”, för att spara bränsle i skolorna – och på femtiotalet fick det ett mer uttalat folkhälsosyfte. Men det dröjde till en bit in på sextiotalet innan också landsbygdsbefolkningen fick sitt lov.

I dag är sportlovet något av Arbetssamhällets kronjuvel: På Facebook och Twitter paraderar en salig medelklass som med råge når sina ledighets- och familjelyckomål. Men ledigheten är bara en utfällning ur arbetslivet. Prestationsprincipen, inte lustprincipen, dirigerar sportlovet. Under julledigheten är det trots allt inte skambelagt att slappa rätt mycket. 

Sportlovet har dessutom en nationalromantisk aura som inte ligger långt efter midsommarfirandet: Plötsligt älskar svenskarna snö och köld. I Sifos undersökning i år är det norra Sverige som gäller som mål mer än tidigare. Sportlovet = en svensk värdering!

Övre medelklass kan i alla fall ofta ta ledigt från jobbet. Det kan sällan arbetarklassen. I februari och mars brukar man i lokalpressen hitta insändare från ångestfyllda, ensamstående småbarnsföräldrar. De har inte råd att åka någonstans. Ungarna gnäller. Hjälporganisationer har swishnummer där man kan sätta in pengar till stöd för dem som har barnen hemma men inte har råd med all mat som går åt när ingen skollunch serveras.

Sportlovet är bra på att hålla klassamhället vid liv: Status för de bättre ställda och oro för de sämre ställda. Det kan vara så att barn i fattiga miljöer faktiskt rör sig mindre under sportlovet än annars.

Träningshetsen och fitnesskulten i vissa medelklasskikt kan se ut som ett trots allt sunt intresse för kroppen, i en civilisation som i tusen kristna år nedvärderat allt kroppsligt. Men så är det förstås inte. Reklammannen som på morgonen sätter sig på sin svindyra cykel och ger järnet hela vägen till kontoret (och längs vägen skrämmer vettet ur fotgängare i en absurd trafikmaktsordning) hyllar inte kroppen: Han har gjort den till ett objekt, som hans vilseledda själ bearbetar som vore den ett skimrande svärd som ska hamras ut.

Man kan ibland höra ”bildade” borgare oroa sig för att träningshetsen, när den överförs till barn, kan leda till minskat läsintresse. Sitta stilla med en bok är väl inte bra för kroppen? Men att röra på sig är givetvis bra för läskoncentrationen. Problemet är i stället detta: Träningshetsen sporrar en tävlingsinstinkt hos föräldrarna som även gör deras barn mindre öppna, mindre dialogiska, för omvärlden.

Sportlov i dag. Barn rör sig mindre än 80-åringar, skriver Göran Greider.

I dag rör sig barn och tonåringar mindre än vad åttioåringar gör, särskilt flickor. Skärmslaveriet under mobilen och -i-paden debatteras, jodå. Men med tanke på att forskningen som visar på skärmberoendets skadliga inverkningar på sömn och koncentrationsförmåga börjar bli överväldigande, är debatten överhuvudtaget inte i nivå med problemen. Alldeles för starka ekonomiska intressen står i vägen. 

Borgerligheten, som en gång hade sina uppfostrande ideal, har i dag glömt allt vad socialt ansvarstagande socialliberalism heter. Varje gång man föreslår en sockerskatt lynchas man i sociala medier av dagens liberaler.

Sportlovet är den sämsta av inrättningar om målet är att få fler att motionera på ett vettigt sätt. I långa loppet finns nog bara två vägar att gå: ett bättre och friare arbetsliv är den ena. Kan du gå ifrån jobbet för att uträtta ett ärende? Ringa ett privat samtal? Ta emot besök på jobbet? I arbetaryrken är friheten liten och hälsan sämre. 

Den andra vägen stavas generell arbetstidsförkortning. Utvilade föräldrar orkar röra på sig efter jobbet och det påverkar ungar mer än föräldrarnas påbud.

Och gärna också långt fler helgdagar utspridda över året. De får gärna komma en och en, så att inga statusresor kan planeras in. Ivar Lo-Johansson skrev att han tvivlade på idrotten. Jag tvivlar på sportlovet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sportlovet