ÅSIKT

Uranet, spriten – och dansken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Undra på att Grönland mår illa. MIKAEL STRÖMBERG gör ett nerslag apropå polaråret 2007–2008. Andra och sista delen.

1 av 3 | Foto: Hunden och barnen leker utanför Nuuks blockhus dit många familjer har tvångsförflyttats.

Hjemmestyret?

Den dominerande frågan för ett polarår borde vara identiteten, inte naturen.

Och allting började med ett fackeltåg genom Nuuk, 1979. På Hotel Grönland spelade popgruppen Starfighters sina danska hits. Självständighetspartiet Inuit Ataqatigiit uppmanade befolkningen att säga Nej! ”Hjemmestyret är bara en kolonial marionett”, menade AI. Samma ord upprepas 2007.

Utanför ligger snön. Det är fortfarande vinter trots april. På sydkusten i Narssaq har fåren ätit upp alla valplakat. Till östkusten anlände aldrig några politiska budskap. Byarna i norr, Umanaq, Upernavik och Thule, stod utan kontakt med omvärlden på grund av atmosfäriska störningar.

Grönlands telenät får blackout. Ändå genomförs valet. Spritförsäljningen upphör. Hallåmannen annonserar sin första prognos. Den visar att grönländsk politik blivit delad i tre grupper, där Hjemmestyret tvingas leda landet tillsammans med sina bittra motståndare.

De grönländska landsråden tillfrågas om grönländarna vill ha sitt land öppet och utbyggt till ett modernt samhälle med alla konsekvenser det innebär. Efter två dagars betänketid svarar man Ja.

På mindre än 15 år förändras Grönland från ett jägarsamhälle till ett centraliserat industrisamhälle. Under en natt byter forna fångstmän och deras familjer ut sin tillvaro mot en trerummare i Nuuk, för att bli lönearbetare.

Det är det som är Grönlands dilemma. Det kan också uttryckas på annat sätt, som när jag träffar Marta Labansen i Nuuk. Hon minns sin skolgång. ”Vi hade en lärobok som handlade om hur man slog och skördade säden och med teckningar av gården med kor och grisar och höns. Så skulle vår lärarinna förklara vad säd var för något och ritade en prick på sin handflata. Vi undrade vad det kunde vara som var så litet att det kunde vara en prick på handflata. Efter att ha talat om det på grönländska enades vi om att det måste ha varit en lus.”

Ur dansk synvinkel ser man än i dag utveckling av polarområdet som heroiskt. Trots vilda protester från inuitrörelsen ICC har man byggt ett danskt polarcentrum, och allt fler grönländare säger sig inte vilja vara åskådare i sitt eget land. ”Vi är ett folk”, förkunnar inuiternas ambassadör i Köpenhamn, ”det hävdar vi enträget, och detta har den danska staten accepterat, tills man uppmärksammade de grönländska tillgångarna”.

Fortfarande kan man i bostadsblocken stöta på äldre inuiter som inte förstår varför deras hembygd lades ned. En av dem jag möter är Anton Nielsen, 80 år. Hans riktiga namn är Anda Napâak och bakom buteljbottnade glasögon berättar han hur han uppfattar danskarnas ödeläggning av grönländsk kultur. Hans by tömdes på folk, samtliga 1 300 skingrades, många hamnade i blockhusen i Nuuk.

Men varför tvingades han lämna sitt otäta trähus på Discoön? Skedde flytten enbart med hänsyn till levnadsvillkoren? Anton (dansken) och Anda (inuiten) grubblar fortfarande utan ro.

Frågan om äganderätten till naturtillgångarna har på nytt blivit högaktuell sedan Danskt Polarcentrum dragit i gång ett stort vattenprojekt. I en framtid med vattenbrist utgör nämligen Danmark en stormakt som kontrollerar en avsevärd del av världens sötvattentillgångar, bundet i inlandsisen. Samtidigt smälter dyrbart vatten bort med golfströmmen.

Polartraktens bofasta kan förse sig med kol, torv, vägsten, grus och sten. Resten, det vill säga olja, uran och vatten, blir genast en fördelningsfråga. När det gäller en global tillgång som inlandsisen är Polarcentrets formuleringar utomordentligt svepande och färgade av koloniala värderingar. För under inlandsisen döljer sig en av världens största urantillgångar!

Det är därför jag är här. För att höra berättelsen med egna öron.

Vi är ”prövekaniner” säger Kai Rosing och pekar på sitt tvåkulturella dilemma, att vara halvgrönländare under halvdanskt styre.

Torrlägg Grönland, ropar politikerna. Men statistiskt sett har man lyckats mycket dåligt, för ännu är kvoten alkoholskadade barn, tvångsomhändertagna barn, plötslig spädbarnsdöd, självmord och våldtäkter skrämmande hög. Fylla och prostitution sker för öppen ridå. ”Men det behöver du väl inte skriva”, säger pastor Hans Riis på Nyapostolske Kirke. På min fråga vad Danmark vill med Grönland, stänger han dörren om sin lilla träkyrka.

Det är en dyster kväll i Nuuk när jag beger mig till Café Rudolph. Långbordet står dukat: valhull, soltorkad val, valspäck, torkad ulk, baljor med ishavsrom, rå hällefisk, vattniga kammusslor och sälsoppa med svällda risgryn.

Låt mig försöka beskriva smakerna från sälpartyt. Valspäcket är som fetma för själen. Rommen har en härlig arom, en böljande och generös eftersmak av hav. Rå hellefisk smakar ganska milt och påminner om fiskbullar med lite dillkaraktär. Torkad ulk: liten sälta, river som glasull i halsen. Torkad vitval: oljig, smörig, markant transmak, som att tugga på en blöt gammal cykelsadel. Valbiffen: seg tvålsmak, fett, fett, fett. Det smakar varken fågel, fisk eller något annat jag ätit, utan påminner om lövbiff med smörjfett.

Och så kvällens smakfyrverkeri, sälsoppan med risgryn, serverad i halvliterskoppar. Smaklökarna står i givakt. Det är fan i mig det värsta jag ätit. Kvalmigt och oljigt. Precis som den danska närvaron på Grönland.

Läs också första delen:

Mikael Strömberg ([email protected])