ÅSIKT

Poesins popstjärna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Simon Armitages texter ekar av Kinks, Undertones, Blur, Arctic Monkeys och The Jam.

Foto: Simon Armitage (född 1963) nobbade att bli hovpoet.

I dikten En vision, som den här bokens titel är tagen från, finns förklaringen till den nordengelske poeten Simon Armitages enorma popularitet i sitt hemland.

Där träder samma stämningar fram som har präglat brittisk poplyrik i fyrtio års tid. Ända sedan Ray Davies besjöng Terry och Julies möten på Waterloo Bridge, över The Jams socialrealistiska förortsbilder från Woking och via Damon Albarns Essex- och London-porträtt fram till de observanta och uppgivna svartvita fotografier Alex Turner i Arctic Monkeys skickar från Sheffield.

Armitage (född 1963) är det närmaste den moderna engelska poesin har en egen popstjärna. Det sägs att han avböjde erbjudandet att bli hovpoet – ja, det brittiska kungahuset håller sig fortfarande med hovpoet – och det uppdraget gick i stället till Carol Ann Duffy.

Jag tror att Armitage inte hade trivts i rollen som hovpoet. Han är alldeles för oförutsägbar, för lekfull, för det.

Han har skrivit dikter om sina favoritlåtar med The Undertones, en surrealistisk berättelse om en kaskelot vars bror heter Jeff och driver en campingplats, samt en drömsk omslagsnovell till Paul Wellers ambitiösa album 22 Dreams.

När han första gången presenteras på svenska med detta urval – som sträcker sig från 1989 års debut Zoom! fram till förra årets Seeing Stars – så framstår han som mer av just en satirisk vardagsrealist. En poet som genom nordengelsk gråhet – och sin bakgrund som socialarbetare i västra Yorkshire – känns mer politiskt laddad än vad han kanske är.

För ibland har han ju närmare till moderna humorister som David Shrigley eller svenske Eric Ericson. Men bara ibland. Det finns några få exempel på det även i den här efterlängtade volymen men jag kan sakna känslan, som jag så ofta har fått av hans egna lyriksamlingar, av vad fan kom det där ifrån?.

Att läsa Armitage ska vara något av en berg- och dalbana. Där surrealistisk humor helt naturligt får följa allra djupaste allvar.

Men det är ett urval som lever upp till sin titel, som på så många vis och med precision placerar Armitages röst mitt i det trasiga imperium han beskriver. Mitt i känslan av hur återstoden av det verkligen balanserar på katastrofens och ruinens brant.

Andres Lokko