ÅSIKT

Inte död men inte levande

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Anders Johansson om romanen som börjat bli opera

Foto: "Jag inser nu att jag borde röstat på Lionel Messi"

Ibland känner man i förväg att det man skriver kommer att väcka berättigade invändningar. När Åsa Beckman (Dagens Nyheter 30 september) svarar på min kommentar till DN:s romanenkät vill en del av mig bara skicka ett mejl till henne och säga, visst, du har rätt, jag överdrev. En annan del av mig inser att jag inte överdrev tillräckligt. När Björn Wiman (DN 2 oktober) sedan anammar min kritiska semleliknelse – att skriva romaner är som att baka semlor – blir den insikten ännu starkare.

Beckman argumenterar för att romanen inte alls är död. Det där med död är hennes ordval, inte mitt. Det får mig att fundera. Vad innebär det egentligen att hävda att romanen lever?

Det är förstås en stelnad metafor, vilket inte gör den mindre betydelseladdad (googla ”levande litteratur” så får ni se). Det som lever är naturligt, och det är just det som är poängen: vi ser inte längre att romanen är en konvention, ett kontrakt, en överenskommelse, något föränderligt – vi tar den för naturgiven. Inget omförhandlas. Formen bara finns där.

På den punkten, men kanske bara den, är Beckman och jag uppenbart oeniga: jo, genre­bekvämhet är lika med konservatism – frågan är rent av om inte all litteratur värd namnet är genreöverskridande. Böcker som oreflekterat anammar ett litterärt kontrakt (till exempel ”romanen”) anammar på samma gång, och lika oreflekterat, ett större kontrakt, en större bild – av samhället, läsaren, subjektet, historien och så vidare. Om den samtida romanproduktionen överlag är opolitisk så är det just på grund av den bristen på inre reflektion över den egna formen.

Det som står på spel här är alltså inte, som Beckman menar, distinktionen mellan ”experimentellt” och ”traditionellt”, eller för den delen den ännu dummare uppdelningen mellan lätt och svårt.

Ett av mina positiva exempel var Eric Ericsons Brev till samhället. Det är ingen svårläst bok – den består helt enkelt av ett antal korta brevväxlingar, den ena roligare än den andra. Hur många recensioner fick den? Ja, Länstidningen i Östersund verkar ha recenserat den. Har den legat på någon topplista? Tror inte det. Fick den några priser? Jag kan ha fel, men anar att utdelningen var ganska skral. Om jag (Gud förbjude) skulle coacha Ericson i hans litterära karriär skulle rådet vara självklart: skriv en roman!

Behovet av romaner är nämligen så starkt att det mesta som faller utanför den genren nonchaleras. Följaktligen lanseras numera även texter som är något annat, av strategiska skäl antar jag, ofta som romaner.

Att Lars Noréns En dramatikers dagbok – ännu en bok jag framhävde – kom med på DN:s topplista är för Beckman ett bevis på att jag var snett ute. Själv ser jag det som en bekräftelse på min poäng: om något är tillräckligt bra så får vi väl kalla det roman då. Men Noréns dagbok förvandlas inte till en roman för att folk röstar på den i DN:s enkät.

Måste inte rösterna på den snarare tolkas som en protest mot enkäten i sig, en sund vägran att hålla sig till reglerna? (Jag inser nu att jag borde ha röstat på bröderna Dardenne, G.C. Lichtenberg och Lionel Messi. Dom är bra!)

Nej, romanen är inte död – det är ett meningslöst påstående. Däremot påminner den alltmer om operan. Man kan gå dit – dom spelar Carmen i år igen – beundra koreografin, njuta av musiken, ta ett glas vin i pausen. Allt är ungefär som det brukar. Det kanske är bra att den fortsätter finnas, även om det som utomstående är allt svårare att se varför.

Anders Johansson