ÅSIKT

Ockupera mera

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: GODA KRAFTER Även om man inte enats om några specifika krav står det klart vilken sorts förändringar Occupy Wall Street vill ha. Nu är det intellektuella och politiker som ska fylla i detaljerna, skriver Paul Krugman.
KULTUR

Någonting håller på att hända. Vad är inte helt klart, men kanske ser vi hur en folklig rörelse till sist uppstått, en rörelse som till skillnad från Tea Party-rörelsen är arg på rätt människor.

När Occupy Wall Street-protesterna började för tre veckor sen beskrevs de i de flesta nyhetsmedia i hånfulla ordalag, om man ens nedlät sig att skildra dem. Till exempel nämnde nationella public service-radion inte protesterna med ett ord förrän de gått in på sin tionde dag.

Att protesterna inte bara fortsatte utan växte är ett bevis på det patos som bär dem. Till sist blev de omöjliga att ignorera. När fackföreningar och allt fler demokrater nu visar demonstranterna åtminstone ett reserverat stöd börjar Occupy Wall Street se ut som en viktig händelse, som till och med kan visa sig bli en vändpunkt.

Vad kan man då säga om protesterna? Låt oss ta det i tur och ordning: anklagelsen om Wall Street som en destruktiv kraft – ekonomiskt och politiskt – är fullständigt riktig.

En trött cynism, en föreställning om att rättvisa aldrig kommer att bli verklighet, har lagt sig över den politiska debatten – jag har själv ibland gett efter för den. I en sådan situation är det lätt att glömma hur skandalös berättelsen om vårt ekonomiska elände faktiskt är. Därför vill jag påminna, det var en pjäs i tre akter.

I första akten utnyttjade bankmännen avregleringarna av finanssektorn till att blåsa upp enorma bubblor genom lättsinnig utlåning (och ge sig själva furstliga belopp). I andra akten sprack bubblorna – bankirerna räddades genom borgen från skattebetalarna, och det utan att det ställdes några som helst motkrav, medan vanliga arbetare fick stå ut med konsekvenserna av bankernas synder. Och tredje akten: bankerna visade sin tacksamhet genom att fara ut mot de människor som räddat dem och placera sitt stöd och sin ekonomiska rikedom – som de fortfarande förfogade över tack vare räddningsaktionen – hos politiker som lovade att hålla nere deras skatter och montera ner de försiktiga regleringar som instiftats i krisens efterdyningar.

Given denna historia, hur kan man låta bli att applådera människor som till slut säger stopp?

Visst är det sant att en del demonstranter är konstigt klädda eller skanderar tokiga slogans. Det är oundvikligt eftersom aktionen är helt öppen. Men än sen då? Åtminstone jag tar betydligt mer anstöt av utsökt välskräddade plutokrater som behåller sina rikedomar tack vare statliga räddningsaktioner och jämrar sig över att president Obama sagt dumma saker om dem, än av åsynen av sluskiga ungdomar som kritiserar konsumismen.

Minns också att erfarenheten har gjort det smärtsamt tydligt att män i kostym inte bara saknar monopol på visdom, de har väldigt lite visdom att erbjuda. När ännu en gråkostym i affärskanalen CNBC hånar demonstranterna och kallar dem oseriösa, kom då ihåg hur många seriösa människor som försäkrade oss att det inte fanns någon bostadsbubbla, att Alan Greenspan var ett orakel och att budgetunderskott skulle skicka räntesatserna upp i himlen.

En mer giltig kritik av protesterna gäller avsaknaden av specifika politiska krav. Det skulle sannolikt vara bra om demonstranterna

kunde enas om krav på några viktiga kursändringar. Men vi bör inte göra för stor sak av bristen på specifika mål. Det står klart vilken sorts förändringar Occupy Wall Street kräver, och det är i själva verket intellektuella och politiker som ska fylla i detaljerna.

Rich Yeselson, historiker och veteran inom social organisering, har föreslagit att skuldlättnad för arbetande amerikaner borde bli ett centralt krav för protesterna. Jag håller med, dels för att sådan åtgärd skulle tjäna den ekonomiska rättvisan, men också för att det skulle underlätta ekonomisk återhämtning. Jag skulle gärna vilja se att demonstranterna också krävde investeringar i infrastuktur – inte mer skattesänkningar – för att skapa nya jobb. Inget av de förslagen kommer att vinna laga kraft i det rådande politiska klimatet, men hela poängen med protesterna är att förändra detta politiska klimat.

Och det finns verkligen politiska möjligheter här. Inte för dagens republikaner förstås, som tanklöst sällar sig till dem som Theodor Roosevelt kallade ”ogärningsmän av stort välstånd”. Mitt Romney, till exempel – som antagligen betalar mindre av sin inkomst i skatt än många medelklassamerikaner – var snabbt ute och fördömde protesterna som ”klasskrig”.

Men demokraterna ser nu ut att få en andra chans. Obama-administrationen förslösade tidigt mycken potentiell politisk goodwill genom att lägga bankvänliga förslag som inte förmådde leverera ekonomisk återhämtning. Som tack gav sig dessutom bankirerna på honom. Nu har Obamas parti fått tillfälle att bättra sig. Det enda man måste göra är att ta dessa protester på så stort allvar som de förtjänar.

Och om protesterna sporrar politiker att göra vad de borde ha gjort för länge sedan så skulle Occupy Wall Street kunna bli en fantastisk succé.

Paul Krugman
Nationalekonom och Nobelpristagare i ekonomi 2008.
Övers. Joar Tiberg
Artikeln publicerades första gången i New York Times den 7 oktober.