Förlåt, förlåt, förlåt!

Caroline Hainer om kändisarnas omättliga behov av att göra offentlig avbön

Av: Caroline Hainer

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Skådespelaren Lena Dunham har bett om ursäkt så många gånger att hon för ett par år sedan publicerade en essä om sitt ”ursäktsberoende”. Twitterkontot ”Lena Dunham apologizes” parodierar vad Dunham kommer att be om ursäkt för härnäst.
Foto: AP
Skådespelaren Lena Dunham har bett om ursäkt så många gånger att hon för ett par år sedan publicerade en essä om sitt ”ursäktsberoende”. Twitterkontot ”Lena Dunham apologizes” parodierar vad Dunham kommer att be om ursäkt för härnäst.

Skådespelerskan Kristen Stewart var mycket ångerfull sommaren 2012. Hon hade fångats på bild, tätt omslingrad med regissören Rupert Sanders som hon vid tillfället jobbade med. Men eftersom hon var ihop med skådespelaren Robert Pattinson gick Twilight-stjärnan genast ut med en ursäkt riktad till den hon ”älskar och respekterar mest”, alltså Pattinson. I pressmeddelandet skrev hon ”Jag älskar honom, jag älskar honom, förlåt mig”. 

Det tycks lite märkligt att be offentligt om ursäkt för någonting som skett i det privata. Som om det är allmänheten och inte pojkvännen som sårats och därför också som ska förlåta Stewarts snedsteg.

Offentliga ursäkter har ökat kraftigt under senare tid. De eskalerade rejält i oktober förra året då anklagelserna mot producenten Harvey Weinstein, om sextrakasserier och övergrepp, lades fram. Andra utpekade män skyndade sig att hala fram en ursäkt riktad till offren och allmänheten i stort. Det blev inte alltid så bra. Skådespelaren Kevin Spacey, anklagad för att ha ofredat då 14-åriga Anthony Rapp, skyllde på alkohol och att han är gay.

Komikern Louis CK påpekade att han ändå frågat om lov varje gång han onanerat framför en kvinna.

Men sexuell läggning är inte ett skäl till ofredande och att fråga om samtycke är inte detsamma som att få det. Harvey Weinsten vann heller inga ursäktspoäng när han vände sig till de 80 kvinnor som anklagat honom och sa: ”Jag växte upp på 1960- och 1970-talet då reglerna kring hur uppförande och arbetsplatsen var annorlunda”. Vilket givetvis inte är en ursäkt för en persons egna, individuella ageranden. Intrycket är att dessa män inte riktigt förstod situationens allvar.

När skådespelerskan och aborträttsförsvararen Lena Dunham fick frågan om hon själv gjort en abort svarade hon “Nej inte än, men jag önskar att jag hade det”. Dunham bad genast om ursäkt till ”alla kvinnor som haft förtroende för mig” på sitt Instagramkonto.

När hon sedan ber om ursäkt för den – vem är det i så fall ursäkten ska riktas till?

Det var klumpigt sagt. Urbota dumt, men det hon uttryckte var en personlig åsikt. När hon sedan ber om ursäkt för den – vem är det i så fall ursäkten ska riktas till? Alla kvinnor som gått igenom en traumatisk abort och som i Dunhams yttrande såg ett bagatelliserande? I så fall – hade de, kollektivt, bett om en sådan?

I samma takt som de offentliga ursäkterna eskalerat har också kraven på publika avböner från kändisar och politiker skjutit i höjden. De tycks gå hand i hand. Hollywoodfrun Gunilla Persson krävde härförleden en ursäkt av Göteborgs-Posten för att ha publicerat en osmickrande bild av henne. Författarinnan JK Rowling bad sina läsare om ursäkt för att hon i boken Harry Potter och dödsrelikerna del 1 dödat husalfen Dobby.

Vad jag far efter här är att det går inflation i offentliga ursäkter. Det är en sak att be om ursäkt för en felaktig handling, som sårat eller skadat. En annan att be om ursäkt för en personlig åsikt eller att som Rowling ha gjort ett emotionellt laddat val i sitt fiktiva verk. 

Lena Dunhams har ursäktat sig så många gånger nu – från för att ha jämfört Bill Cosby med förintelsen till att ha försvarat vitheten i hennes tv-serie Girls med att ”ingen skulle kalla mig rasist om det visste hur gärna jag skulle vilja ligga med [sångaren] Drake” – att hon i maj 2016 publicerade en essä om sitt ”ursäktsberoende”.

Det vill säga att ursäkten numera är så normaliserad och förväntad att den knappt betyder någonting

Där skriver hon: ”Att be om ursäkt är en modern pest och jag kan slå vad om att många kvinnor säger ’förlåt’ fler gånger under en dag än ’tack’ och ’varsågod’”, och säger att vi, speciellt kvinnor, lever i en ursäktskultur. Det vill säga att ursäkten numera är så normaliserad och förväntad att den knappt betyder någonting. Den faller platt. Att be om ursäkt tycks viktigare än att ta ansvar för sina handlingar och att förstå vad man faktiskt ber om ursäkt för.

Spaceys irrelevanta ”jag är gay” gav knappast Anthony Rapp någon tillfredsställelse. Louis CK:s ”men jag frågade först” visade inte heller på en förståelse för situationen. Game of thrones-skådespelaren Jason Mamoa sa under en presskonferens i 2011 att han älskade att jobba med tv-serien eftersom han fick ”våldta vackra kvinnor”. Han bad senare om ursäkt för sitt ”smaklösa skämt”. Problemet var bara att ursäkten kom sex år för sent, alltså 2017, och kändes därför inte särskilt genuin. 

När Ben Affleck bad om offentlig ursäkt efter att olovandes ha tagit på en kollegas bröst gick den ut på att sexuella trakasserier var ”hemska” men att de också inträffar ”i en omfattning som jag inte tror någon, förutom kanske kvinnor, förstår”. Det vill säga halva jordens befolkning. Hade han tänkt igenom det där?

Fenomenet med det platta, rutinmässiga ursäktandet är utbrett. Det finns ursäktgeneratorer på nätet, som Celebrity perv apology generator och Choose your own apology. Det finns handböcker som Public apology, Sorry about that och So you have been publically shamed till buds.

Twitterkontot Lena Dunham apologizes parodierar vad Dunham kommer att be om ursäkt för härnäst. Men de gissade fel: När hennes manusförfattare Murray Miller anklagades för våldtäkt förra året deklarerade Dunham och hennes medproducent att ”Vår första instinkt är förstås att lyssna på alla kvinnors berättelser, men det vi känner till om Murrays situation gör oss säkra på att sorgligt nog är den här anklagelsen en av de tre procent av -våldtäktsfall som felanmäls varje år.”

När en kändis eller politiker utnyttjat sin ställning och sin makt blir sveket stort

Två dagar senare hade Dunham ångrat sig och skrev ”Varje kvinna förtjänar att höras” och ”Om vi inte tror på alla kvinnor tror vi inte på någon kvinna. Vi ber om ursäkt till varje kvinna som vi har gjort besviken”.

När en kändis eller politiker utnyttjat sin ställning och sin makt blir sveket stort. Eftersom feminism och kvinnorätt varit en del av Dunhams personliga varumärke, och även en del av hennes framgång, blir uttalanden som går emot hennes kärnvärderingar allvarliga. Louis CK skrev flera gånger i sin ”ursäkt” att han åtnjutit ett övertag i situationerna där han som etablerad, känd och inflytelserik komiker levt ut sexuella drifter bland unga, oetablerade och oftast betydligt yngre kvinnor i en beroendeställning.

Men det kändisarna, som Dunham, faktiskt ber om ursäkt för inte är yttrandena i sig utan att de låtit oss tro att de är någonting de inte är: rättfärdiga, goda och moraliska. När de i själva verket är människor som felar, säger klumpiga saker och drar osmakliga skämt. Förlåter vi dem för det? 

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.