ÅSIKT

Min allergi: Måsjävlar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Aftonbladets redaktion stör sig på saker

I juni kan jag äntligen sova med fönstret öppet. Sval luft strömmar in från parkens grönskande mörker där lönnarnas grenar vajar stilla. En nattbuss passerar borta på Barnängsgatan, någon nattvandrare släntrar förbi nere på asfalten. Bekanta, betryggande stadsljud att somna till.

Om det inte vore för måsjävlarna. Silltrutar enligt Google, en sorts gapiga måsfåglar som invaderar Tengdalsparken nån gång i maj, bara håller tyst nån timme efter solnedgången, och hotar folk som går i närheten av deras vingliga ungar som de för övrigt knuffar ur bona alldeles för tidigt.

Ibland dundrar en sån där muskulös jättefågel ner på fönsterblecket, stirrar in med kalla ögon och dunkar på glaset med sin hårda näbb. Den försvinner förstås direkt om jag närmar mig, men tänk om det varit natt och fönstret halvöppet...

Alltid när jag slumrat in börjar nån av dem hånflabba. Sådär som de låter, som en mobbare som aldrig får nog, som ett gistet dragspel som hakat upp sig, tills hela galna flocken stämmer in.

Så jag stänger fönstret.

ARTIKELN HANDLAR OM