ÅSIKT

Livat på landet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Göran Greider om undergångsprofeten som flyttar från stan och visar vägen ut ur tillväxtsamhället

David Jonstad är nog i dag Sveriges ledande undergångsprofet, en kollapsens glada apostel och det är lätt att raljera över hans skrifter. Han är orubbligt övertygad om att den industriella eran är på väg att kapsejsa, det är en trossats.

Men han är också en utopist, en av de få vi har, och när jag närmade mig slutet på hans nya bok Jordad var jag nästan beredd att slå fast att den kan bli en liten grön klassiker. Det är inte uteslutet att Jonstads envetna plädering för ett enklare liv och en landsbygdens revansch mitt i en civilisation som överutnyttjar planeten och stressar våra psyken, anländer i precis rättan tid: Vid toppen av en hyper-urban våg.

I åtskilliga trånga storstadslägenheter kommer hans bok att ligga på nattduksborden som en drömsk påminnelse om att det, med Dylans ord, måste finnas en väg ut ur civilisationslabyrinten.

David Jonstad flyttar alltså från Stockholm till – jorden och till en idé om ökad självförsörjning. På kuppen upphör han rentav med sin veganism, när han inser djurhållningens ekologiska fördelar.

Men låt oss börja med matjorden själv: Denna absoluta livsnödvändighet uppstod på karga landmassor för 400 miljoner år sedan men försvinner i dag med en hastighet av 20 miljarder ton om året genom markförstöring, bebyggelse, erosion, monokulturer. Hur många har klart för sig att om mindre än ett sekel kommer vi bokstavligen att stå där utan den jord som mänskligheten i sista hand är helt beroende av? Jordprofeten Jonstad visar oss den avgrund som öppnas där våra fötter slutar.

Så han flyttar till en by i Dalarna. Och på många sätt står bysamhället i centrum för Jonstads alternativa historieskrivning. Inte sedan Vilhelm Mobergs dagar har väl någon dragit ut i ett så passionerat försvar för det förindustriella livet.

Bysamfälligheten var en gång en oerhörd innovation. När det romerska imperiet föll samman och när klansamhället klingade bort svepte en grön svallvåg över kontinenten. Imperiets komplexa och tyngande strukturer försvann och livet förenklades, av nödvändighet, för överlevnaden. Samhällslivet jordades, med Jonstads ord.

Allra starkast har byn hyllats av den ryske anarkisten Kropotkin. Han såg i den en samarbetande, kollektivistisk livsform där arbete och fest alltid gick hand i hand och självklart får den radikale prinsen sin plats i Jonstads berättelse.

I Sverige sprängdes byarna under loppet av några hundra år och en värld av täta, sociala relationer sopades bort. I ordinarie historieskrivning ges alltid bilden av en självklar, ödesbestämd väg mot upplysning och rationalitet. Att slå ihop små tegar till större åkrar är väl självklart?

När jag skriver det här blickar jag ut över en åker som för bara några år sedan, innan skiftesreformen genomfördes i lilla Dala-Floda (kanske sist i landet) hade över fyrtio olika ägare. Men oftast kämpade bönderna emot skiftesreformerna, som tog ifrån dem gemenskap och självstyre. I England fördes under sekler långa strider mellan överhet och bönder. I svenska Västergötland utropades rentav ett slags små fria bonderepubliker under några år mot slutet av fjortonhundratalet.

Även om Jonstad idealiserar bylivet gör han något oerhört viktigt här när han visar att det hårda slitet och de krökta ryggarna inte var det enda som karaktäriserade det förindustriella livet.

Bönderna höll sig exempelvis inte med någon arbetslinje. Man arbetade, liksom myrorna, inte mer än man behövde; helgdagarna kunde på många håll i Sverige uppgå till mer än en tredjedel, ibland hälften, av årets dagar. Taklagsfest, köröl, ostgille, täcköl – varje arbetsinsats krävde sin festlighet. Överheten klagade ständigt på böndernas slöhet.

Den bild han rullar upp av det förindustriella livet har helt enkelt trängts bort av en myt om moderniseringen. Jonstad ger också en annan bild av den förmoderna Staden än vanligt: Grisar, höns, boskap och täppor fanns överallt.

Undergångstanken föder utopism. Jag antecknade ”hobbit” i marginalen på några ställen, men det var inte ironiskt, lika lite som Tolkien var ironisk när han skildrade bylivet i Fylke. I dagarna har den parlamentariska landsbygdskommittén kommit med ett urtråkigt betänkande. Den skulle behövt den apokalyptiska och utopiska ljussättningen från Jonstads bok.

Att jag i slutändan inte riktigt vill utropa Jordad till en grön klassiker beror på att den så lite skildrar författarens nya liv på landet. Slutet på boken lämnar mig en aning snopen. Det blir för lite Thoreau, helt enkelt.

David Jonstad har skrivit en resonerande pamflett med anspråk på att visa oss en väg ut ur tillväxtsamhället – och han går den själv, genom att flytta till en liten by i Dalarna, för övrigt den plats där min dalasläkt råkar komma ifrån. Han skriver att pulsen gick ner när han drog från stad till land. Jag tror honom.

Göran Greider