ÅSIKT

Vikingatiden Tor och retur

Petter Lindgren besöker ett nytt museum – och blir pungslagen

Foto: Vikingaliv
Scen från åkattraktionen ”Ragnfrids saga” på Vikingaliv-museet på Djurgården i Stockholm. Dyrt, tycker Aftonbladets Petter Lindgren.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
En rödlätt vikingaman i vax i naturlig storlek har rekonstruerats med hjälp av dna-teknik. Förlagan är ett skelett från Sigtunatrakten.

Åkattraktionen ”Ragnfrids saga” på det nyöppnade vikingamuseet i Stockholm får mig att osäkra telefonens miniräknare. 

190 kronor kostar inträdet till Vikingaliv – a true adventure, som museet heter, och ”Ragnfrids saga” släpar med besökarens längs en 140 meter lång bana, under sammanlagt 11 minuter.

Det ger sjutton kronor i minuten, eller, låt se nu, en och trettiofem per meter. Ahh!

Sickan i Jönssonligan hade myst under sin basker, och så bekvämt för oss övriga nordbor att slippa dra ut på plundrarstråt i öster- eller västerled. För till Vikingaliv förväntas folk komma farande för egen maskin, ända från Gårdarike (Ryssland). Enligt planen kommer de också självmant att hosta upp sina surt förvärvade rubel, utan att vi behöver hota med att spräcka deras kranier med en stridsyxa eller dylikt.

Fällan, som smart nog gillrats upp i omedelbar närhet till andra punglänsare som Vasamuseet och Junibacken, är dock inte en statlig angelägenhet utan har finansierats med privata medel. Mest har Olof Stenhammar betalat, står det i mina papper, och 110 miljoner har kalaset kostat sammanlagt.

Det är förmodligen en vettig investering, för enligt miniräknaren bör allt ha betalat sig redan efter ungefär 600 000 gårdarikare, inom loppet av några år och ännu snabbare om besökarna har den goda smaken att handla i shoppen och smörja kråset i den bifogade vikinga­restaurangen Glöd (som dock tillhandahåller märkligt många varianter av 1700-tals­krubbet potatis).

Dessutom är det ju så himla trendigt med vikingar just nu, inte minst tack vare Marvels filmer om Thor och Historys långkörare Vikings på tv. Också bokbranschen har hakat på, med exempelvis Sara Bergmark Elfgrens och Karl Johnssons nyligen sjösatta serie Vei (Kartago) eller Lars Lönnroths nyöversättning av den poetiska Eddan (Atlantis). På Kungliga Operanoperan ger man sig till och med på att sätta upp Richard Wagners tetralogi Nibelungens ring från sena 1800-talet, i regi av Staffan Valdemar Holm

Inom tokhögern har vikingar förstås varit en evergreen sedan Götiska förbundets dagar, då ett koppel uttråkade lyriker med fantasyambitioner (Erik Gustaf Geijer med flera) bestämde att slutet av järnåldern skulle heta vikingatiden, och att denna beboddes av särdeles blå­ögda och slagfärdiga män. I samma veva slogs det också en gång för alla fast att en right vikingahjälm ska ha horn, en uppfinning som brukar tillskrivas den tyske kostymören bakom uruppförandet av ovan nämnda opera, Carl Doepler.

Sådant dagdrömmeri får besökaren på Vikingaliv dock offra redan på tröskeln, för här ges en dos vikingatillvaro så som den ter sig i historikern och museets andlige vägledare Dick Harrisons tappning snarare än i författaren Frans G Bengtssons, vilket innebär mindre av behornade bärsärkar och mer av jakt, fiske och småstölder. 

Vikingarna var i regel inte alls så flåbusiga och fräna som man kan tro, får vi veta, utan bedrev snarast samma säsongsbetonade livspusslande som den fattiga skärgårdsbefolkningen gjorde långt in på 1900-talet. Sedan kom radion och glödlampan och Björn Borg, och allt blev modernt och fult.

Risken för att konservativt lagda besökare, barn och fascister ska drabbas av akut livsleda inför dylika insikter i vardagligt vikingaliv mildras dock av huvudattraktionen ”Ragnfrids saga”, som alltså går att åka och låter sig beskrivas som en variant av Kärlekstunneln på Gröna Lund. 

Besökaren får sätta sig i någon sorts vehikel och sedan bär det av rätt in i ”år 963”. I stället för vättar och andra sagoväsen möter vi en vikingatida överklass­tant, om något sådant låter sig tänkas. Ragnfrid heter hon, och under turen berättar hon om det vi ser på de förbiilande tablåerna som består av modellbyggen och dockor. Ljussättningen är effektfull och maffig, liksom musiken som strömmar ur dolda högtalare. Det låter som Wagner och är det förmodligen också. 

Tiderna är usla, menar Ragnfrid, så därför måste hennes man Harald ut i världen och sälja av lite trälar. Men då kommer det några rövare, smack!, plingplong!, en i följet blir dödad men till Miklagård (Konstantinopel) kommer de i alla fall, varefter gänget får påhugg som legoknektar. Till slut slår de sig i slang med några kriminella norrmän och vips så har de silver så att det räcker och blir över. 

Läge för blot vid hemkomsten till Birka alltså, en tillställning som skildras i en stämningsfull Ronja Rövardotter-interiör i kanske skala ett till tio, till ljudet av skrattsalvor och ihopsmackande mjödkrus.

Yngre och rubelstinna själar kan säkert tänka sig att åka prylen en extra gång, men själv är jag så pass gammal (52) att jag har svårt att skaka av mig upplevelsen av att ha färdats inuti något av forntidens bildband från Pogo Pedagog, till priset av två reguljära biobiljetter. Självklara höjdpunkter och spännande detaljer saknas, liksom överraskningar. Kärlekstunneln är både bättre och billigare.

Detsamma gäller tyvärr också åkturens bihang, själva utställningen. Bäst i test är kanske den rödlätta vikingaman som uppförts i något vaxliknande material, med ett skelett från Sigtuna museum som förlaga. Bistert och lite tvivlande syns han stirra ut i nutiden, ungefär som en tennisspelare som ställer sig frågande till ett domslut i Wimbledon men är sportsman nog att inte bete sig som John McEnroe.

Ändå, som museiföremål betraktad skulle han bli utklassad av vilket autentiskt skelett som helst, inte minst av sitt eget.

Det är också det som är det verkliga problemet med Vikingaliv, att här saknas riktiga prylar. Historiska museet (som är gratis) har visserligen kommit knatande från Narvavägen med en eller annan pinal, men vars fan är runstenarna, benpiporna, de förkolnade stockarna? 

Besökaren ges alltför få möjligheter till en taktil och kittlande förnimmelse av något förflutet men likväl verkligt, och helheten framstår därför som blek och tom på liv. Den kopia av en drakbåtsstäv som presenteras tycks mig förvisso riktigt byggd, med överlappande bordplankor eller i klink, som det heter på båtspråk. Ändå får den mig att tänka på den folkbåt som visas bara ett stenkast bort, på Sjöhistoriskas filial Båthall 2. 

Den lilla segelbåten är väl inget fornminne direkt, men den är trots allt klinkbyggd och kan faktiskt sägas utgöra slutpunkten i den drygt tusenåriga båtbyggnadstradition som gjorde vikingarna till sådana framstående sjöfarare.

Att den dessutom varit i sjön i minst 50 somrar är något som känns, och då inte bara på lukten.

FAKTA

Vikingarna styrde England och upptäckte Amerika

  • Vikingatiden varade från cirka sent 700-tal till cirka 1100 – den skandinaviska järnålderns sista period.

  • Det första kända vikingatåget genomfördes år 793, då det engelska klostret Lindisfarne plundrades.

  • Vikingarna, som inte bara plundrade utan också bedrev handel med bland annat skinn, bärnsten och slavar, tog sig till dagens Ryssland, Ukraina och Turkiet i österled, och runt Spanien och Portugal och in i Medelhavet i västerled. På många håll slog man sig ner och bildade kolonier. England och Irland var särskilt drabbade av deras härjningar, i perioder på 800- och 900-talet styrdes stora delar av England av vikingar. 

  • Vikingar koloniserade också Färöarna och Island. Från Island tog de sig till Grönland – och vidare till Nordamerika, Vinland.

  • En förutsättning för vikingarnas färder var de slanka och snabba båtarna som kunde gå in på grunt vatten, och på så sätt överraska intet ont anande bybor.

  • Den religion som gällde var asatron men under vikingatiden gjorde kristendomen sitt intåg i Skandinavien. I slutet av vikingatiden var kungarna kristna och tillät kyrkan att breda ut sig samtidigt som vikingatågen allt mer upphörde. När vikingatiden tog slut fanns embryon till de skandinaviska kungadömena.