Allt som kommer från ”orten” är inte radikalt

Det är oförskämt mot arbetarförfattarna att kalla gangsterrap för arbetarlitteratur

Av: Rasmus Landström

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Yasin – vår tids arbetarförfattare? Inte om du frågar artikelförfattaren Rasmus Landström.
Yasin – vår tids arbetarförfattare? Inte om du frågar artikelförfattaren Rasmus Landström.

KULTUR

En gång per decennium säger sig någon kritiker ha skådat ”vår tids arbetarlitteratur”. I slutet av 90-talet gällde det den samhällskritiska deckaren, under 00-talet den så kallade ”invandrarlitteraturen” och på 10-talet hiphopen.

Senast ut är Jenny Högström som i en artikel i GP om den häktade artisten Yasin upptäcker en språkrikedom och ett öra mot gatan. Därefter förklarar hon att – inte hiphopen – utan den nihilistiska subgenren gangsterrap är ”vår tids arbetarlitteratur”.

Först ska jag säga att jag inte har något emot gangsterrap. Compton-killar som The Game och Dr. Dre har tonsatt stora delar av mitt 00-tal med sina berättelser om en brutal underklasstillvaro. Men jag skulle aldrig komma på tanken att klistra Ivar Lo över dem.

I min bok ”Arbetarlitteraturens återkomst” har jag visat en obruten ideologisk linje genom arbetarlitteraturens historia: från 1890-talets dagsverser om statartillvaron till Hassan Loo Sattarvandis deliriska förortsmonologer.

Bara för att mafioson Al Capone, med Brechts ord, föredrog att råna banken framför att grunda den gör det honom inte till Bernie Sanders föregångare

I korthet går den ut på att man hållit armlängds avstånd till arbetarrörelsen men delat visionen om ett klasslöst samhälle. Som både Inti Chavez Perez och Sven Anders Johansson påpekat rimmar detta illa med Yasins hyperindividualism: jag är rik, alla mina polare är fattiga – skit på er!

Inom delar av kulturvänstern finns en fjompig tradition att betrakta gangsters som ett slags primitiva socialister. Men bara för att mafioson Al Capone, med Brechts ord, föredrog att råna banken framför att grunda den gör det honom inte till Bernie Sanders föregångare.

En annan sak som retar mig är reducerandet av arbetarlitteraturen till ett uttryck. Testa att säga samma sak om en annan tradition och ni får se hur okunnigt det låter: ”The Mandalorian är verkligen vår tids science fiction”.

Detta är oförskämt mot de arbetarförfattare som skriver böcker i dag. Var finns dessa – huvudsakligen kvinnliga författare (mot de fyra män Högström nämner) – i Högströms förståelse av arbetarlitteraturen? Bakom påståendet lurar en föreställning om att gangsterrapen är en särskilt folklig företeelse eftersom den går hem i den mytologiserade ”orten”. Av Högströms text får man intryck att allt där per definition är radikalt. Även hiphopartisten Linda Piras appföretag med slavlöner, undrar man?

Låt mig försynt påpeka att även samtidens arbetarförfattare når ut brett. Elsie Johanssons Nancy-trilogi har sålt i 600 000 exemplar, Åsa Linderborgs Mig äger ingen i liknande siffror. Och Jenny Wrangborgs två diktsamlingar har sålt i 12 000 exemplar och strömmats från Soundcloud 40 000 gånger – fullkomligt unikt för samtida lyrik.

Detta betyder inte att Högström är helt fel ute. För visst finns det hiphop som befinner sig i arbetarlitteraturens gravitationsfält. Och visst kan den som gör en noggrannare lyssning än Högström finna spår av 30-talets kaxiga autodidakter.

Men det är inte hos artister som Yasin, Guleed och Ant Wan, utan hos grupper som Kartellen, Corbyn-supportern Stormzy och den brittiska grimen som traditionen lurpassar. Kartellen har – för att ta ett svenskt exempel – i Ånger & Kamp Del 2 kombinerat element från gangsterrap (knattrande uzis, upprabblade brottskarriärer) med aktiva uppmaningar till klasskamp och antifascism.

Dessutom har gruppen varit ute i förorten under valrörelser för att få folk att rösta rött. Så nej, Jenny Högström, det duger inte med generaliserande påståenden som att gangsterrapen är ”vår tids arbetarlitteratur”. Men visst kan man höra ekon av arbetarlitteraturens unika sound – om man ägnar den kritisk uppmärksamhet i stället för att orientalisera den.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.