Kultur

Inte ens nära döden blir det något samtal

”Ligga lik” är en stark, imponerande liksom svartglödande brusten roman

Av: 

Pia Bergström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Marie Norin (född 1967) debuterade 1996 och har givit ut ett tiotal böcker i olika genrer. Hon är också verksam som översättare och samtalsterapeut.
Marie Norin (född 1967) debuterade 1996 och har givit ut ett tiotal böcker i olika genrer. Hon är också verksam som översättare och samtalsterapeut.

KULTUR

En roman i du-form är inte så vanligt bland alla jagromaner som kommer ut. Men Marie Norin som skrivit både poesi, romaner och barnböcker lyckas använda denna lite krångliga form på ett imponerande vis. Den fungerar som en riktad lampa. Ett uppmanande ljus som brutit sig ut ur jagets fängelse.

I Ligga lik är nämligen duet en kvinnlig klassresenär som egentligen aldrig kunnat frigöra sig från ursprunget och uppväxten i en arbetarklassfamilj boende i en ”inte vacker lägenhet” i Rosengård. En familj som aldrig åkte på utflykter till havet men där föräldrarna lärde dottern dygden att vara det andra ville att hon skulle vara. Och att hålla rent och snyggt omkring sig.


Trots uppväxtens brist på uppmuntran lyckas duet ändå utbilda sig, bli författare och litteraturkritiker. Få två barn med medelklassiga kulturkillar.

Men till skillnad från dessa mer obekymrade kulturfrilansare känner sig duet tvungen att samtidigt med diktandet, för att ”inte förvandlas till en pappersfigur”, jobba på ett boende för människor inom psykiatrin, såna som blev över när de stora mentalsjukhusen stängdes: ”Nerkletade toaletter, nerkletade kök, nerkletade soffor.” Pengarnas nödvändighet nämns konstigt nog inte.


Texterna är korta och långa. Liksom famlande, rasande knyter Marie Norin ändå skickligt ihop romanens olika delar, minnesfragment med resonerande och mer prosalyriska partier.

Förlamande underlägsenhetskänslor varieras, snabba, utrivna livsutsnitt lyses upp men slängs undan som om de ändå inte var värda att minnas alls, som det vuxna stumma lunchmötet med den nersupna pappan och hans hund.

Andra är skarpare, ja furiösa, som från fina kulturfesten där hon känner sig fel och billigt klädd och ickebehörig och rent hatisk när hon råkar höra hur en av de självsäkra, tillhöriga kulturkvinnorna vid bordet prata om livspusslet och hävda att rutreformen ”är den enskilt viktigaste reformen för jämställdhet”.

Det är inte alltid lättillgängligt, och hårt sovrat för att vara en prosabok men sammantaget är det starkt, imponerande liksom svartglödande brustet och sammanbitet bittert.


”Att skriva är att ha sönder saker” konstaterar författaren. Och läser man Norins tidigare kortromaner har de just det gemensamt att de talar ur jag och medvetanden som upplever världen på helt andra sätt än det gängse. I hennes absurda men också lite skrämmande berättelser betryggar eller bekräftar hon inte det läsaren vet utan upphäver våra självklara förförståelser.

Och inte vet jag om jag läser som hon menar, men jag tycker att hon i ”Ligga lik” gestaltar den existentiella upplevelsen av att strida, möjligen förtvivlat och maktlöst, mot den sociala predestineringen, domen i den:

”Var du kommer ifrån bestämmer vem du blir”.

Alltså ”klass, i allt det som format dig: brist, rörelseförmåga, rummens storlek, sättet du talas till, med, ljud, ljus, mörker, dofter, uttryck av längtan, tillit, tilltro, förväntan, skam, allt det som gräver sig in i din kropp, ditt psyke”.


I början och slutet finns mamman, den hårda, slutna, åldrade modern som just kommit ur sängen efter sin tredje hjärtoperation. Inte ens så nära döden blir det något till samtal.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Laddad roman om våra motstridiga behov

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Marie Norin

Roman