ÅSIKT

Gatans folk i huvudrollen

Kristoffer Viita om nya vågen av realistiska indiefilmer från USA:s baksida

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Brooklynn Prince och Bria Vinaite i ”The Florida project”. Filmen går upp på Stockholms filmfestival som startar i dag.
KULTUR

Andrea Arnold, Sean Baker och bröderna Safdie är ett gäng begåvade indieregissörer som de senaste åren fångat ett Amerika de flesta vänder bort blicken från – parkeringsplatser, snabbmatsrestauranger och knarkarkvartar. De skildrar människor helt utan försonande drag eller superkrafter, med en realistisk råhet som aldrig blir ”sexigt” miserabel, romantiserande eller humorlös. En ny våg ”gerillarealistiska” filmare som skapar sina filmer på gatan, med verkliga människor.

Det är alltid viktigt att tillåta sig att fly från verkligheten. Men dagens system för finansiering och distribution av film, där så mycket bygger på igenkänning och välbekanta teman är frustrerande förutsägbart. Den senaste tiden har contentutbudet dominerats av nördnostalgi (Stranger things, Blade runner 2049), frossande i döda kvinnokroppar (Mindhunter, The snowman) och självspäkelse för en kulturintresserad medelklass (The square). Det är underhållning på varierande nivå, men i princip alltid med rollfigurer vi vet vad vi ska tycka om, på platser vi känner igen.


Andrea Arnolds vackra roadmovie American honey (2016) skildrade där-emot ett gäng som nästan aldrig syns på film: vita kids med dreads. I huvudrollen återfanns amatören Sasha Lane, som aldrig skådespelat tidigare, jämte Shia LaBeouf. Arnold inspirerades av reportage om fattiga ungdomar som säljer tidningsprenumerationer i så kallade ”mag crews” och gjorde en av förra årets bästa filmer om deras liv. 

Sean Bakers The Florida project (som nu går upp på Stockholms filmfestival) utspelar sig på Magic castle, ett motell utanför Disneyworld Orlando där mycket av den kringliggande affärsverksamheten gått på knäna sedan finanskrisen 2008.

22-åriga ensamstående morsan Halley (Bria Vinaite) försörjer sin 6-åriga dotter Monee (Brooklynn Prince) genom att blåsa turister på pengar och prostituera sig. Sean Baker hittade huvudrollsinnehavaren Vinaite (som innan dess tillverkat bikinis och kepsar med marijuana-tema) på Instagram, och bestämde sig för att casta henne. Willem Dafoe, som spelar motellets chef Bobby, och motvilligt blir en sorts surrogatpappa, är ett av få etablerade namn i filmen.

Jag vet vad ni tänker, men The Florida project blir aldrig infantilt indiemysig, där någon lär sig en läxa och alla slutar som en enda stor familj.

Sean Baker ville uppmärksamma motell-föräldraskap, en osynlig hemlöshet som blivit allt vanligare i USA och han fattade att det var mest sorgligt och ironiskt att förlägga historien strax intill ”världens lyckligaste plats”. Baker är osentimental nog att behålla både tragedin och galghumorn i en film som hade blivit outhärdlig i händerna på en regissör med ett större godhetskomplex.

The Florida project är inspelad på motellet under normala öppettider, något Baker har lärt sig genom att filma i öppna affärsverksamheter i Starlet och Tangerine.

Den senare handlar om transprostituerade i Los Angeles och är helt inspelad med Iphones. Den var också en av de mest hajpade filmerna i festivalsvängen för ett par år sedan. Men Baker hade ändå enorma problem att finansiera The Florida project och beskriver produktionen som en mardröm till stor del på grund av budgetproblematiken.


Liksom Sean Baker gör de två regissörsbröderna Josh och Ben Safdie närstudier av människor i deras mest desperata skick, vilket logiskt nog gör deras roll-figurer roliga, osympatiska och dramaturgiskt oberäkneliga.

Till skillnad från säg, Ken Loachs sätt att skildra samhällets utsatta, är folk i bröderna Safdies filmer sällan goda och snälla. Oftare är de själviska lögnare utan moral. Men det driftstyrda och omogna beteendet har en inre logik som bröderna är speciellt känsliga för. En förmåga de lär ha fått efter att ha vuxit upp med en manisk pappa i New York, skildrad i deras semibiografiska debutfilm Daddy Longlegs (2009).

Deras senaste Good time börjar med att den kallsvettige New York-tjuven Connie Nikas (spelad av Robert Pattinson) tar med sin förståndshandikappade bror Nick för att hjälpa honom råna en bank. De genomför rånet iförda gummimasker med svarta ansikten, men efter att en färgbomb briserar i påsen med pengar går allt åt helvete.

Nick häktas och Connie försöker med alla medel få ut honom genom att utnyttja, stjäla och misshandla sig fram på en resa utan återvändo.


Bröderna Safdie växte upp med skilda föräldrar i East Village och Queens där de gjorde filmer på gatan i franska nya vågens tradition tills de fick en boost i festivalsammanhang med Daddy Longlegs. Nästa genombrott kom på filmfestivalen i Cannes med Heaven knows what (2014), om heroinpundare på Upper west side.

Bröderna hade träffat huvudrollsinnehavaren Arielle Holmes på gatan och insett att hon var en filmstjärna. Senare förstod de att hon precis lagt sina sista pengar på klänningen hon hade på sig och nyss hade duschat för första gången på flera veckor. De peppade henne att skriva om sitt liv och manuset till Heaven knows what baserades så småningom på hennes självbiografiska Mad love in New York city – en bok som aldrig publicerades.

Buddy Duress, som spelar en av Arielles pundarkompisar, hade under inspelningen rymt från fängelset. ”Åk inte fast, då fuckar du upp hela den här filmen”, sade Josh Safdie och Buddy gjorde som han blev tillsagd.

Dagen efter den sista inspelningsdagen hittade polisen Buddy, som fick avtjäna sitt straff på Rikers Island. Under tiden tjatade Josh Safdie på honom att skriva ned sina upplevelser från att vara på rymmen. Anteckningarna blev stommen till manuset i Good time, där Duress spelar ett babblande bottenskrap som stöter ihop med Robert Pattinsons rollfigur.

Liksom brödernas tidigare filmer är Good time inspelad utan avspärrningar, med riktiga människor på New Yorks -gator, men det är deras första film med en riktig budget och ordentlig distribution. Mest tack vare att Robert Pattinson, som var ett fan till Heaven knows what, valde att hoppa på projektet.


Problemet med den nya vågen är just att den är nästan helt inkompatibel med dagens finansieringsmodell i Hollywood. I en intervju med filmsajten Indiewire menade bröderna Safdie att filmbolagen borde återgå till att göra fler nischade filmer som har lägre krav på intäkter.

–  De kunde försöka göra 50 filmer om året som tjänade in 200 miljoner dollar var i stället för två som ska tjäna en miljard var. Om du ser en film som tjänar 200 miljoner dollar och ändå misslyckas, och det innebär att hela din verksamhet kan kollapsa, så är det inte en bra modell.

Vi konsumerar film inom ramen för en polariserad offentlighet, där sociala mediers mätbarhet tvingar fram en kollektiv konsensus. Det som är avvikande måste stampas bort och det avspeglas i vem vi oftast ser i filmer och serier.

Arnold, Baker och Safdies tar i stället samhällets minst uppskattade människor på största möjliga allvar, utan respekt för den typen av konformistiskt företagstänk. Klarast blir det i eftertexterna till Good time där Iggy Pop med skrovlig stämma förklarar att ”The pure and the damned are one”.


Fotnot: The Florida project visas på Stockholm filmfestival 17, 18 och 19 november och får biodistribution till våren.

ARTIKELN HANDLAR OM