Publicerad:

Med mörkrets makter i huvudet

Skräckmangamästaren Junji Ito har tolkat ett japansk romanklassiker

Av: Cecilia Djurberg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I tider av oro och skräckrapportering kan man behöva påminna sig om att det ändå är ett slags privilegium att ”bara” behöva vara rädd för döden. Trots allt är det vår mest naturliga rädsla.

För det finns människor som, helt bortsett från yttre hot, plågas av en ständig skräck för själva livet. Drabbas av depressioner, ångest och självmordstankar som har mycket lite, eller inget alls, att göra med vare sig pandemier, terrorism, klimatkriser eller börsras. En livsrädsla som knappast heller blir mer uthärdlig av larmande rubriker och kollektivt, panikartat katastroftänkande.

Vi borde skänka dessa människor mer än en omtanke i tider av global oro.

Det perspektivet på kris blir så påtagligt när jag läser den japanske skräckmangamästaren Junji Itos nyutgivna serieroman ”No longer human” samtidigt som coronaviruset sprids över världen, dominerar alla nyhetsflöden och tvingar mänskligheten att minimera sina fysiska, sociala kontakter. Klipper av många möjligheter till tröst och närhet.

I ”No longer human” möter vi den unge tecknaren Yozo Oba. Han betraktar livet som ett öde värre än döden. Har aldrig känt någon trygghet eller social gemenskap värd namnet, trots en stor familj med många syskon. Fadern är politiker och möjligen finns en kärlek till hans stora barnaskara någonstans bakom den stränga auktoriteten, men den är svår att uppfatta för sonen.

Yozo Oba känner sig redan som barn diskvalificerad som människa (för övrigt den ordagranna betydelsen av den japanska originaltiteln ”Ningen Shikkaku”) och lär sig tidigt att söka skydd bakom clownens förljugna maskspel.

Junji Ito (född 1963) är en kändis bland skräckintresserade seriekonnässörer. Hans kanske mest berömda verk ”Uzumaki” (utgiven 2000) handlar om hur otäcka spiraler förhäxar en hel stad och hotar att suga in allt. I den virvlar skräcken hypnotiskt över sidorna och Galago, som förtjänstfullt jobbar för vuxenseriernas status i Sverige, har gett ut det kultförklarade verket på svenska. Den har också blivit spelfilm av klassisk b-skräckiskvalitet och kommer snart också i en animefilmversion.

Men efter att ha vältrat sig i skräckskildringar av yttre hot vänder sig Junji Ito nu i sin nya serieroman alltså inåt och utforskar den mörka källan till all rädsla.

”No longer human” är hans illustrerade nytolkning av landsmannen Osamu Dazais (1909-1948) klassiska roman med samma titel. Den kom ut strax innan författarens död och blev hans sista.

Osamu Dazai, t v, skrev romanen ”No longer human” som Junji Ito, t h, nu har gjort en tecknad version av.

”Osamu Dazai hann under sitt korta liv skriva ett trettiotal böcker. Sin övriga tid ägnade han till stor del åt att försöka ta sitt liv innan han slutligen lyckades vid femte försöket 1948.” Så tragiskt, lakoniskt presenteras Osamu Dazai på omslagsfliken till den svenska utgåvan ”Inte längre människa” (Six Memos 2008, i översättning av Anna Troberg).

Osamu Dazai, som är pseudonym för Tsushima Shuji, prövade sig fram i den japanska jagromanens stil, som kom att bli hans signum och ”No longer human” är allmänt betraktad som kraftigt självbiografisk.

”No longer human” är den näst mest sålda romanen i Japan och publicerades först som följetong. Att Osamu Dazai begick självmord kort efter att den sista delen publicerats har förmodligen spätt på mytologiseringen av honom. Han har beskrivits som ”en japansk Albert Camus”. Det finns uppenbara beröringspunkter i nihilismen och skildringen av utanförskapet. Men Osamu Dazai ursäktade sig alltså inte inför självmordet som en möjlig utväg för den som misslyckats med att passa in i samhället och dess normer.

Huvudpersonen Yozo Obas levnadsöde färgas av självhat, misantropi, destruktivitet och missbruk och har, följaktligen, stora likheter med sin författares.

Junji Ito förstärker det självbiografiska och öppnar sin bok, som är tre gånger så tjock som originalromanen, längst bak (eftersom japansk manga läses baklänges, med början på sista sidan) med en blåtonad scen i regnet vid Tamagawa-kanalen. Det var där, i höjd med Mitaka i västra Tokyo, som Osamu Dazai dränkte sig tillsammans med sin flickvän den 13 juni 1948.

Med sina omväxlande poetiskt vackra och starkt expressionistiska bildrutor bryter Junji Ito liksom upp Osamu Dazais text rad för rad och bildsätter huvudpersonens inre skräck för livet med expressionistiska avspeglingar i hans omgivning.

Som Junji Ito läser Osamu Dazai är ”No longer human” just en skräckberättelse. Yozo Oba är livrädd för att avslöjas som den bluff han känner sig som. Skammen när det också händer illustreras av Junji Ito med grafiska hjärnspöken och han tillåter sig flera utsvävningar i sina tolkningar av originalet. Också i form av explicita sexscener.

I sitt ständiga sökande efter bekräftelse, först genom skämtandet och clownerierna, senare i misslyckade försök att slå sig fram som konstnär, omfamnas han av vänliga, villiga och välgörande kvinnor, som förser honom med pengar, alkohol, droger och sex.

Denna tragiska figur kunna lätt kunna tolkas som klichén av den manliga, självförbrännande konstnären, men Junji Ito rundar den romantiserade rock’n’roll-mytologin. Han ritar sig igenom destruktivitetens faser, transformerar obeskrivlig ångest, ensamhet och rädsla för närhet till starka bilder och blottar på så vis roten till det onda.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN