ÅSIKT

Romantiskt i går – vansinnigt i dag

Anna Andersson om vad tiden gör med romantiska komedier

Meg Ryan och Tom Hanks i ”Du har mail” från 1999.
KULTUR

Synen på romantik förändras – liksom förhoppningsvis de romantiska komedierna.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Förra helgen publicerade engelska ­tidningar en historia om Luke Howard, 34, som satt och spelade piano utanför ett college i Bristol. Det skulle han göra, sa han, tills kvinnan som hade lämnat honom kom tillbaka.

Det låter som en scen i en romantisk komedi, eller hur?

Det är just det som har blivit problemet för romantiska komedier. För läsarnas reaktioner på piano-Luke var inte alls ”åh, vad ­gulligt!” utan mer ”vad i hela friden, lämna henne i fred!”. En del som förr uppfattades som romantiskt ses nu som obehagligt – och plötsligt ser man många romantiska komedier i ett nytt ljus.

Ta en av klassikerna i genren, Du har mail (1999). Hur gulligt är det egentligen att Tom Hanks i deras e-postväxling döljer för Meg Ryan vem han i själva verket är? ­Inte särskilt. Och hur rimligt är det att Meg Ryan, när hon fattat vem han var – mannen som skickade hennes lilla butik i konkurs, det enda realistiska i den filmen – i slutet ändå snyftar ”I was hoping it was you-­ho-ho”, och faller honom om halsen? Inte det minsta.

Romantiken är inte död men ett mer jämställt samhälle förändrar vår syn på vad som är romantiskt. Ingen tror (väl?) längre att en kvinnas enda väg till lycka går genom en man. Att Meg Ryan (hon var ändå länge genrens drottning) i Kate & Leopold valde att lämna 2000-talet och i stället leva på 1800-talet eftersom hennes tidsresande kille gjorde det, tedde sig märkligt redan 2001 när ­filmen kom; nu verkar det snudd på vansinnigt. Ge upp alla dina rättigheter för en ­killes skull? Skärp dig.

Det har alltid varit svårt att lyckas med romantiska komedier och nu har det blivit ännu svårare. Men inte omöjligt! Den här veckan har The big sick premiär och den är ett friskt försök att uppdatera genren. Skådespelarna ser ut som folk gör mest, de bor som folk gör mest, det finns en trovärdig och för vår tid aktuell konflikt och utan att spoila något vill jag påstå att tjejen i filmen reagerar adekvat när hon ställs inför den. 

Och förutom filmens centrala ­kärlekshistoria finns en annan insmugen, om hur svårt det kan vara att nå varandra fortfarande efter många år till­sammans. Det är – faktiskt – romantiskt.

För övrigt så slutade Luke att spela piano i måndags, efter att en okänd person kom fram och klippte till honom i huvudet.

ARTIKELN HANDLAR OM