ÅSIKT

Säkra kort

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ulrika Stahre ser publikfrieri på Fotografiska

Foto: Joel-Peter Witkin, ”Night in a small town” (ur serien ”Bodies”), 2007.© Joel-Peter Witkin
Foto: Vee Speers, Utan titel, ur serien ”The Birthday Party”.© Vee Speers

I förra veckan öppnade Fotografiska den första större satsningen på fotokonst i det gamla Tullhuset på Stadsgårdskajen i Stockholm. Sedan tidigare finns Fotografins Hus (som fört en ambulerande tillvaro på senare år) samt Kulturhuset som mer och mer blivit ett renodlat fotogalleri – och Hasselblad Center i Göteborg som åtminstone periodvis varit nummer ett för fotografi i Sverige.

Inget ont om nya utställningslokaler, men något skaver med Fotografiska. Kanske det lite ängsliga valet av öppningsutställning? Annie Leibovitz A Photographer’s Life är en säker kioskvältare, en publikmagnet så given att den hittills hunnit fara från Brooklyn Museum, oktober 2006, vidare till flera amerikanska museer innan den kom till Maison Européenne de la Photographie i Paris, till National Portrait Gallery i London, c/o Berlin där den visades förra våren och Kunsthaus Wien där den visades i höstas.

Att Leibovitz nu äntligen visas i Stockholm är förstås lovande, framtida stora turnerande utställningar kan ha en chans att komma hit lite tidigare än efter drygt tre år, men samtidigt är det något sorgligt med valet av så säkra kort. Leibovitz tillsammans med Lennart Nilssons Ett barn blir till: välkänt, bekräftande. Talet om fotografin som en egen konstform är vackert men varför då inte våga visa, och visa stort, fotografer som vill något?

Kort sagt öppnar man med två fotografer som har sin roll någon annanstans än inom ett mer konstnärligt fotografi. Leiboviz porträtt är ofta sökta, tillkrånglade, poserande på gränsen till banala. De är ikoniska inte tack vare någon inneboende kvalitet utan för att de avbildar kända personer och publicerats i statusstarka sammanhang. Lennart Nilssons serier av foton inifrån en livmoder är förstås klassiska. Inte minst eftersom de så uppenbart tydliggör fotokonstens dilemma. Kameran är ett vapen, fotot ett intrång i någon annans integritet. Hur förföriska hans mikrokosmos än är lämnar de mig likgiltig i all sin tekniska perfektion, sin brist på blottor.

Bägge fotograferna står för ett instrumentellt skapande, som har ett mål och en funktion utanför bilden i sig.

Men Fotografiska har troligen framtiden för sig. De två mindre utställningarna, av Joel-Peter Witkin och Vee Speers, är mer intressanta, inte minst estetiskt, och framför allt Witkins fotografier av de döda är så förföriskt obehagliga att man blir riktigt upplivad. Båda närmar sig kroppen och idéer kring den. De är posörer i sina egenskapade bildvärldar, men på olika sätt. Alice i underlandet möter bilolyckan och franska kort. Det är fotokonst som fortfarande lever, som påstår, som förvirrar.

Påstår gör också i allra högsta grad Dan Wolgers i den nyligen invigda skulptur som smyckar platsen framför Fotografiska. Den stora äppelliknande bronsskulpturen sägs föreställa ett liggande huvud, med ett öga som stirrar ut mot vattnet. Ett öga som betraktar, en skulptur som vaktar. Att ögat också liknar ett stiliserat kvinnokön – ännu tydligare i de skisser som finns – komplicerar onekligen förståelsen av verket och själva begreppet se, ta in. Dan Wolgers skulptur skulle kunna sluka hela stan – eller föda fram en ny. En entydig betraktare är den inte och på ett humoristiskt/idiotiskt sätt för skulpturen in en konsthistorisk tradition av kvinnokroppsexploatering – där man alltid låtsats som om något annat varit motivet – rakt in i en av Stockholms från vattnet mest synliga platser. En sorts fyr, ett landmärke, av koncentrerat patriarkat.

Stockholm konst och Statens konstråd fyller stadens offentliga rum med den beställda konsten, samtidigt som Stockholms stad städar bort den obeställda (och sponsrar nytt fotomuseum). Det finns i den stockholmska kulturpolitiken, liksom i andra mindre städers, en ängslighet och en vurm för det storslagna. Det talas om världsklass, om att sätta på kartan. Samtidigt nolltolerans mot graffiti, nedskärningar i Kulturskolan.

På Stadsgårdskajen har vi nu fått ett dubbelmonument. Ett för fotokonsten, ett för den stora bronsskulpturens pågående rollarbete som manskonstmarkör. Jag hoppas de inte möts mer än i geografin, ekonomin och den här texten.

Ulrika Stahre