ÅSIKT

Plats på scen: verkligheten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Jenny Aschenbrenner om den nya doku-teatern

Foto: Björklund och Sahlin i nya roller, ”En midsommarnattsdröm” på Uppsala stadsteater är en av många föreställningar som tar in verklighetens folk i manuset.

Den har krupit sig in överallt under hela det senaste decenniet. Verkligheten. Alldeles sanna, dokumenterade händelser, människor och skeenden har nästlat sig in i den allra minst verklighetstrogna konstformen av dem alla: teatern.

Vår stadsminister Fredrik Reinfeldt har figurerat i flera föreställningar under de senaste åren, bland annat Reinfeldt – ensamvargen. Vi har kunnat se finans­hajen och storskojaren Bernhard Madoff i scenisk form (Alla älskar Bernie Madoff), USA:s utrikesminister Hillary Clinton (Jerusalem 2010) och på Uppsala Stadsteater dyker det trolovade prinsessparet upp som dockor tillsammans med Mona Sahlin, alliansens partiledare och Jimme Åkesson i Dritëro Kasapis uppsättning av En midsommarnattsdröm – en föreställning som helt och hållet är dedikerad till Victorias och Daniels stundande bröllop. Ett kungligt event som också ger Astrid Saalbachs svarta monarkifars Det kalla hjärtat som just spelats på Teater Tribunalen en klangbotten av verklighet.

Parallellt med trenden att skildra verkliga, levande människor som rollfigurer i en pjäs finns också den att låta ”vanligt” folks berättelser om sina liv bli dramatik.

Malmöborna har skildrats i Malmöiter, en thailändsk prostituerad i I do for money, könsbytare i Ångrarna. Gängmedlemmar (Gangs of Gothenburg), kvinnliga kåkfarare (Bergsprängardöttrar) och äldre Uppsalabor (Bingo – det här var ditt liv).

I höst tar Riksteatern det hela ett steg längre när de låter dramatikern Marcus Lindeen reagera på nyhetsflödet i den första av en serie föreställningar under namnet Rapporter. Det blir premiär i oktober men ännu vet ingen vad de ska handla om – det beror på vad som händer i världen.

Har teatern gått och blivit samtida? Kanske till och med aktuell?

Absolut.

Politisk?

Nja. Men väldigt angelägen om att uppfattas som angelägen.

Teatern var ju i princip den enda konstform som inte omfamnades av den våg av nyhipp finkultur som oväntat slog upp över ett skvallerfixerat och snaskigt 00-tal. Varje nystartat hipster-magasin med självaktning hade en litteratur- och en konstavdelning. Men teater … nä, den avfärdades som hopplöst konstruerad, fast i ett fruktlöst pendlande mellan det insmickrande och det stelbent konserverande. Och det var just den förhöjda realism som varit svensk teaters signum som retade gallfeber på teaterhatarna, ett sätt att berätta som skar sig gällt mot tidens postpostmoderna metaestetik med blinkningar åt alla håll.

det är klart att man kan behöva injektioner av samtid och en skjuts av det galopperande intresset för det dokumentära berättandet. Och det är helt glimrande när dammet skakas ur och en alldeles berörande politisk och samhällskritisk debatt förs in mellan sammetsdraperierna. Men samtidigt märker jag att jag börjar reta mig på den blinda tro på att ”På riktigt från verkligheten” med automatik ska bli samma som ”Äkta, berörande och viktigt”.

Så är det inte. Ibland ställer man skådespelare på scen som får rabbla samtidspolitiska utläggningar som en utantilläxa och resultatet blir nästan parodiskt i krocken mellan det dokumentära och det teatrala. Rolltolkningarna lägger sig som ett bara halvt genomskinligt smörpapper över de verkliga förlagorna och distansen blir bara större. Aldrig är verkligheten längre bort.

Eller så litar man så fullt och fast på sina verkliga, sanna berättelser att man glömmer att göra konst av det.

Teatern kan inte leka dokumentärfilm eller dokusåpa, en teaterscen ser aldrig ett skvatt ut som ett stycke verklighet. Och när teatern tar med sig den psykologiska realismens snäva ramar men kastar ut dramatiken då blir det inte så mycket kvar.

Jag tror att det är stökighet jag saknar då när verkligheten på scenen bara känns tillrättalagd och tråkig. Synen på de dokumentära elementen som en motsträvig avighet som tvingar fram något nytt, något som gör att teatern faktiskt känns angelägen på riktigt och inte bara som en formulering i ett måldokument i något administratörsrum bakom kulisserna.

Det krävs något av skärpan som uppstår när Teater Tribunalen skruvar verklighet till bitande politik och skruvad satir i sina konstnärligt respektlösa föreställningar som paras med samtidspolitiska debatter, nu senast i Fredrik – En helkväll i arbetslinjens tjänst, tidigare med Etnoporr, eller placerar den klassiske soldaten Svejk i terrorkrigens tidevarv.

Eller modet att verkligen vilja säga något, inte bara ”ställa frågorna”. Som Lo Kauppis lika stenhårt politiska som känslomässigt berörande Bergsprängardöttrar, om kvinnliga interner eller Åsa Olssons behärskade men drabbande I do for money som blottlade våra egna fördomar om thailändska kvinnors som prostituerar sig. Eller bara det att vara lekfullt rolig med sitt dokumentära material, som i Dramalabbets Alla älskar Bernie Madoff.

Tricket är väl att låta verkligheten vara ett estetiskt element som behöver väljas, tolkas och gestaltas det också – men med möjlighet att vara skärvan som återspeglar det vi blundat för. En injektion som spränger gränserna inte bara för vad som kan berättas på en scen utan också hur det kan berättas.

Jenny Aschenbrenner