ÅSIKT

En europeisk hederskultur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Athena Farrokhzad om Anders Behring Breiviks manifest och de nordiska männens kvinnosyn

NATIONALSYMBOL Kvinnan har länge används som en metafor för nationer. Eugène Delacroixs målning ”Friheten på barrikaderna” gestaltar den franska revolutionen.
Manlig manifestation. Foto: FREDRIK SANDBERG

Ett av konceptkonstens mest kända verk är ett fotografi från 1989 av Barbara Kruger. På ett svartvitt kvinnoansikte står mot röd bakgrund: Your body is a battleground. Jag ser bilden framför mig när jag läser Anders Behring Breiviks manifest 2083. A European Declaration of Independence. I hans högerextrema idévärld, som byggs upp av ett kristet och konservativt tankegods, är kvinnan inte bara en varelse av kött och blod, hon är också en metafor för nationen.

Att låta nationen personifieras av en kvinnokropp har en lång tradition i Europa. Den mest kända gestaltningen av detta är kanske Marianne, franska revolutionens bild av republikens triumf, hon som vi känner igen från Eugène Delacroixs målning Friheten på barrikaderna. I Sverige har vi förstås Moder Svea, som Esaias Tegnér omsjunger i sin dikt om förlusten av Finland, och som för inte så länge sedan figurerade på hundrakronorssedeln. I den europiska kolonialismens retorik liknades erövringen av den mörka kontinenten vid en penetrationsakt. Kvinnan som nationsmetafor kan vara en sköldmö med dragen lans, en sittande madonna i behov av försvar, eller någon annans egendom som ska tas i besittning. I Breiviks värld är hon den som på samma gång bjuder in fienden och faller offer för honom, lika delar beräknande som naiv.

Det största hotet mot henne är den muslimske mannen. Han besudlar hennes renhet med sitt barbari, upprättar sharialagar så fort han får chansen. Den vita kvinnan fattar inte läget, hon ser bara på när främlingen ödelägger henne. Den ende som kan försvara henne är den vite mannen. Men han har blivit fullständigt passiviserad. Hans kvinna har feminiserat honom genom sina ständiga anklagelser om ojämställdhet. Men muslimen, han som är den verkliga patriarken, tar hon emot med öppna armar. Vad kan då den vite mannen göra annat än att slåss för det som är hans. Och hur manifesterar han bäst sin manlighet om inte med uniform och skjutvapen.

Tydligare än så kan väl inte sägas: den europeiska högerextremismen är en hederskultur. Den förorättade mannen, han som blivit fråntagen sin födslorätt att härska, återupprättar sin förlorade heder genom att medelst våld eliminera det yttre hotet. Islamister och högerextrema må ha olika uppfattningar om vem som är nationens fiende, men en sak förenar dem: slaget står om kvinnokroppen.

I en artikel i tidskriften Expo (#3 2010) beskriver idéhistoriken Niclas Järvklo kopplingen mellan högerextremism och maskulinitet: ”Vill man medvetet eller omedvetet slå vakt om ett traditionellt könsideal, där män och kvinnor ska ha olika uppgifter och där männen får utgöra normen, måste man peka ut vissa typer av manlighet som otillräckliga och andra grupper av män som rent hotfulla. Det är bara mot en tänkt fiende som män exempelvis kan inta rollen som försvarare av nationen, familjen eller kvinnan och därmed få tillgång till den status som den rollen för med sig.

I dagens svenska debatt är det genom att utmåla invandrarmän som dåliga och hotfulla män, genom att peka ut invandrare som våldtäktsmän, som etniskt svenska män kan framstå som ideal och själva slippa bli kritiserade för bristande jämställdhet eller för våld mot kvinnor.

Visserligen behöver den som vill slå vakt om traditionella könsroller inte förespråka ett heligt krig mot islam. Men ena halvan av Breiviks resonemang, den att kvinnan har feminiserat mannen genom sina ständiga anklagelser om ojämställdhet, återfinns överallt i offentligheten. Läs Karl Ove Knausgård och lyssna på Ulf Brunnberg, minns Julian Assanges anklagelse om Sverige som feminismens Saudiarabien. Hur stor del har romantiseringen av ett traditionellt mansideal i det som skedde i Oslo och på Utøya? Den 22 juli visade den skandinaviske mannen vad han är kapabel till om han bara slutar underordna sig den politiska korrektheten.

Metaforer kommer ofta väl till pass när det gäller att förflytta fokus från sakled. Det är lätt att gå upp i dem och glömma bort deras konsekvenser för verkliga människor. Men drygt trettio år efter Krugers fotografi är kvinnokroppen ett högst konkret slagfält. Den gången handlade det om rätten till fri abort. Nu står vi inför en högerextrem rörelse som saluför sin islamofobi med omsorg om den vita kvinnan. Behovet av en antirasistisk feminism blir allt tydligare när 2083 närmar sig med stormsteg.

Athena Farrokhzad