ÅSIKT

Tala inte om för oss vad vi ska tänka

Åsa Linderborg om de oändligt många expertkommentarerna i SVT

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SVT/Aftonbladet
KULTUR

Det är uppsnack och eftersnack.

Ibland även mellansnack.

Först talar de politiska reportrarna om för oss tittare och lyssnare vilka frågor ”vi” vill ha svar på i utfrågningen som strax ska börja. Efteråt talar de om för oss vad vi ska tycka, tänka och känna kring det som vi just har fått se och höra. 

Valbevakningen 1979 stod journalisterna för 2 procent av aktörsframträdandena. 2010 var det 19 procent. Det är för tidigt att säga något om 2018, men har journalisterna någonsin tagit så stor plats som nu?

Utöver dessa politiska kommentatorer, det vill säga anställda journalister, har vi inbjudna forskare, random politiker och andra opinionsbildare som också ska tala om för oss vad vi just har sett och hört. I SVT:s utfrågning får till och med partiledaren själv kommentera sin egen och journalisternas insats. Dessförinnan rapporterar en ”sociala medier-reporter” om Twitter-reaktionerna på intervjun: ”Det är delade åsikter, en del menar att hon klarade sig bra, andra att hon inte kunde svara”.

Efter detta gör nyheterna huvudnyhet av sin egen intervju, även då det inte kommit fram något nytt. 

Allt går runt runt runt. 

När den tyckande klassen får ett sådant stort utrymme får man lätt känslan att en politisk elit ställs mot en medial elit

Det är många som har intressanta analyser, men när den tyckande klassen får ett sådant stort utrymme får man lätt känslan att en politisk elit ställs mot en medial elit – som gemensamt bildar ett etablissemang. Att ”Folkets röst” får sticka in en fråga förstärker intrycket: Här är vi och så finns det vanligt folk också. Nu ska vi höra vad Hassan och Ulla-Marie har för frågor!

När folkrörelserna blott är en spillra och partierna inte längre har några medlemmar hamnar politikerna helt i händerna på medierna. Detta sker samtidigt som mediekritik blivit tabu. Svaret på Trumps attacker är att stämpla all mediekritik som ett hot mot demokratin. Harmset slår sig mediekratin för bröstet: Vi står för sanningen! Jämt och alltid!


Det finns inga medier som aktivt ljuger och mörkar, men vi journalister förstår vår bransch och vår samtid mycket dåligt om vi inte inser att vi ofta agerar opportunistiskt och bedriver kampanjer som påverkar opinionen. Dessutom glider vi mellan rollerna; ena stunden är vi oberoende reportrar, andra stunden skriver vi en personligt hållen samhällskommentar, tredje stunden går vi loss på vårt privata Facebook-konto. Det ställer rätt stora krav på medborgarna att förstå när journalisterna anser sig vara professionella, personliga eller -privata.

Det myckna kommenterandet avspeglar demokratins starka ställning i Sverige – valet är en viktig sak. Den ofrivilliga baksidan är ett demonstrerat misstroende mot medborgarna: Vi tolkar politiken åt er, för det klarar ni nog inte av själva.

ARTIKELN HANDLAR OM