ÅSIKT

Det är inte så att Elisabeth Åsbrink ljuger…

Men hennes skildring av Sveriges politiska historia är tunn och tidstypisk, menar Carsten Palmær

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avCarsten Palmær

Foto: Tove Falk Olsson
Elisabeth Åsbrinks ”Orden som formade Sverige” är en välskriven, rolig och personligt -hållen bok över Sveriges politiska historia.

Idén med den här boken ligger bra till i tiden. Numera är det ju Sverigedemokraterna som har första tjing på att formulera samhällets problem. ”Svenska värderingar” har kommit till heders igen.

I huvudstadens bildade kretsar brukade man för inte så länge sedan med ”typiskt svenskt” mena något inskränkt och provinsiellt. Nu tävlar de stora partierna om att markera fosterländska känslor på ett sätt som inte varit vanligt förekommande i Sverige sedan 1940-talet; ”I Sverige hälsar man på varandra” framhåller Stefan Löfven. ”I Sverige talar man svenska” understryker Ulf Kristersson.


De här visdomsorden lär inte omvända några bilbrännare i Vivalla och Biskopsgården. Och det är inte meningen heller, det handlar om att försöka vinna tillbaka några av de röstberättigade personer som överväger att lägga Sverigedemokraternas valsedlar i urnan. Den torftiga argumentationen speglar det förakt de etablerade partiledarna känner för denna del av väljarkåren.  

Det innebär inte att frågan är ointressant. Finns det något som är typiskt svenskt, utöver brännvin, kaffe, potatis och Kalle Ankas julprogram? En viss konflikträdsla kanske. Ett debattklimat där man gärna håller med senaste talare i stället för att käfta emot, Kompromissvilja. Falsk blygsamhet. Laglydnad. Det finns mycket att välja på.

’I Sverige hälsar man på varandra’ framhåller Stefan Löfven. ’I Sverige talar man svenska’ understryker Ulf Kristersson.

Elisabeth Åsbrinks Orden som formade Sverige vill resonera om vad svenskhet har inneburit genom historien. Det handlar inte, vilket titeln och förlagsreklamen antyder, om en kommenterad citatsamling utan snarare om en serie personligt hållna kåserier över historiska ämnen. Det börjar med Tacitus och Tors hammare och slutar med rappare och Metoo.


Åsbrink är vad som kallas ”andra generationens invandrare”, född i Sverige av ungerska och brittiska föräldrar, och tröttnade tidigt på att få frågan var hon kommer ifrån egentligen. När hon nu ger sig på frågan om svenskheten är hon noga med att markera att hennes urval av ämnen är subjektivt och inte avsett som en heltäckande analys. Hon skriver om Bellman men inte om Taube, om funktionalism men inte om Carl Larsson och om frikyrka men inte om statskyrka. Hon blandar friskt stort och smått, vardagligt och högtidligt. Det är välskrivet, ofta roligt och utmanar läsaren att säga emot och fundera på egna bättre exempel.

Vid sidan av Almqvist, Bremer, Boye och Strindberg – som enbart framträder i rollen som olycklig älskare – får hon glädjande nog plats med både Britt Lindeborg, Kenta Gustafsson och Lina Sandell


Men hennes skildring av Sveriges politiska historia är tunn och tidstypisk. Den som brukar börja sin dag med någon av huvudstadens morgontidningar känner igen sig. Det Sverige som Elisabeth Åsbrink skildrar är en nation av lagmän, kungar, biskopar, ministrar och professorer.

Samer, judar och slavhandlare i Sveriges ynkliga koloni i Västindien får varsitt kapitel. Det är bra, och vad slavhandlarna beträffar är det något man sällan fått läsa om. Men bland de hundratals människor som format Elisabeth Åsbrinks Sverige finns inte en enda bonde och inte en enda kroppsarbetare. Makten utgår inte från folket utan från myndiga och hårdföra socialingenjörer: Gustav Vasa, Axel Oxenstierna, Per Albin Hansson och Tage Erlander.

Samhälleliga förändringar går till så att någon person i Stockholm får en snilleblixt och pekar med hela handen.

Det finns inte mycket till sociala konflikter i Åsbrinks Sverige. Samhälleliga förändringar går till så att någon person i Stockholm får en snilleblixt och pekar med hela handen. Ibland går det bra och ibland går det åt helvete. Och går det åt helvete så är det socialdemokraternas fel. Det är socialdemokraterna som bär skulden till 1900-talets steriliseringar – vilket nu 2018 blivit ett huvudnummer i Sverigedemokraternas valpropaganda – och till brotten mot neutralitetspolitiken under andra världskriget. De satt ju med i regeringen i fyrtiofyra år. Visserligen ville högerns ministrar i samlingsregeringen gå mycket längre när det -gällde att göra eftergifter för Hitler. Visserligen var det bara den yttersta vänstern som sa nej till de rashygieniska åtgärderna. Men i alla fall.

Och går det åt helvete så är det socialdemokraternas fel.


Det är inte så att Elisabeth Åsbrink ljuger. Inte råder det någon brist på dryga pampar i den svenska historien, tvärtom. Men de makthavare som har åstadkommit stora sociala förändringar – rösträtten, bostadspolitiken, barntillsynen – har gjort det med mandat från mödosamt organiserade folkrörelser och efter decennier av politisk kamp. Och Sverigedemokraternas inflytande i dagens Sverige vilar inte på deras karismatiska talesmän eller djärva tänkare utan på det växande antal medborgare som väljer att använda sin rösträtt för att stödja deras åsikter.

ARTIKELN HANDLAR OM