ÅSIKT

S borde skapa en vacker berättelse om integration

Åsa Linderborg om frågan som de rödgröna är livrädda för – så skapas ett modernt och jämlikt Sverige som håller ihop

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LO
Integrationen kräver en stenhård vänsterpolitik och gemensamma värderingar, menar Åsa Linderborg. ”Allt annat kommer skapa enorma klyftor och motsättningar”. Bilden kommer från LO:s valfilm.
KULTUR

Norska Klassekampens avgående chefredaktör Bjørgulv Braanen påminde mig häromdagen om ett seminarium i Katalys regi som vi båda bevistat. Det var ett halvår kvar till valet och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson oroade sig för SD: ”Kommer valet handla om integrationen, då är det kört!”

Varför tänkte han inte tvärtom? undrade Braanen. Varför gör inte sossarna integrationen till den första och största frågan? Integrationen behöver en vacker berättelse om vad Sverige ska vara för ett land och den kan bara Socialdemokraterna skapa. 

Valet 2014 saknade samtliga partier ett integrationspolitiskt program. Man pratade hellre om strukturell rasism. De rödgröna var lika ointresserade som Alliansen. Trots att 1,8 miljoner människor i Sverige är födda utomlands, och trots att hundratusentals nyanlända hade kommit till Sverige under den borgerliga regeringsperioden, var man överens om att integrationen inte skulle diskuteras.

Nu låter det tvärtom, med det ena kravet, eller hotet, efter det andra. Men de rödgröna är fortfarande livrädda för frågan.

Medan högern svartmålar integrationen som ett stort misslyckande, erkänner de rödgröna knappt några problem alls. Genom att låta först SD och sedan M och KD monopolisera ämnet har den begränsats till att handla om bilbränder och kulturell anpassning. 

Men de realpolitiska frågor som faktiskt finns att ta ställning till handlar om socioekonomiska frågor på vänsterhöger-skalan: sänkta ingångslöner och selektiva välfärdssystem. 

SD och borgerligheten har kunnat dra nytta av det som Enna Gerin kallar ”det progressiva dilemmat” (Med integrationen som murbräcka, Katalys 2017). Vi ska tvingas välja mellan antingen välfärd och nationell sammanhållning eller öppenhet och invandring. Motpolerna i detta drama är SD och C, där SD vill att vi ska välja välfärden och C invandringen.

Annie Lööf må ha beröm för sina duster med Jimmie Åkesson, men hennes antirasism består av ett stort mått frasmakeri. I en intervju i Dagens Nyheter flyktingåret 2015, sa hon att ”människors frihet är viktigare än de svenska systemen”. Enligt henne har de som tagit sig hit visat sig så starka att de kan klara sig själva. Läs: De ska inte åtnjuta samma rättigheter – till exempel garantipension eller bostadsbidrag – som oss andra.

Det är den synen som är själva murbräckan, menar Enna Gerin. Vill man driva igenom ett selektivt välfärdssystem med så låga skatter och så liten stat som möjligt, måste man börja med att punktmarkera dem som har lägst legitimitet: invandrarna. Att samtidigt försvara asylrätten är ingen motsättning.

Här ligger C och SD närmare varandra än de låtsas. Båda anser att välfärdssystemen ska kosta så lite som möjligt och viktas och villkoras för dem som bott här längst.

Arbetsgivarna har också stora planer för vad invandringen kan användas till: ”lägre trösklar”, fler enkla jobb och sänkta ingångslöner.

Vad de vill ha är riktigt enkla och lågavlönade jobb i de branscher som servar den urbana medelklassen.

Både internationell och svensk forskning lutar åt att sänkta löner har en marginell betydelse för att skapa nya jobb, upplyser Gerin. De enkla jobben som borgarna ropar efter har automatiseringen rationaliserat bort. Vad de vill ha är riktigt enkla och lågavlönade jobb i de branscher som servar den urbana medelklassen. En sådan arbetsmarknad skapar en permanent underklass och splittrar samhället ytterligare. Som Gerin skriver, handlar integrationen inte om att få ett jobb, utan att få rätt jobb. Rätt jobb bygger ut Sverige och satsar på alla oss som bor här. Det finns enorma behov av att massanställa folk i medelsvåra jobb som kräver yrkesskicklighet men inte någon avancerad utbildning, såsom byggnadsarbetare och hantverkare. Omsorgssektorn, skolan och infrastrukturen går på fälgarna. Sjukvården törstar efter personal som kan göra de enklare sysslorna. Hemtjänsten behöver öka personaltätheten med flera hundra procent för att inte knäa av stress. Skolan behöver assistenter.

Det är ju inte så att det saknas pengar. Vi har 200 miljardärer i Sverige som tillsammans äger nästan lika mycket som hela statens nettoförmögenhet plus värdet av hela det statliga pensionssystemet, konstaterar Göran Therborn i den nyutkomna essän Kapitalet, överheten och alla vi andra (Arkiv).

Integration kräver mångetniska arbetsplatser med meningsfulla jobb som erhåller omgivningens respekt och avtalsenliga löner som går att leva på. Då först kan alla betala den skatt som borde kallas för vad den faktiskt är: en välfärdspremie. Den största investeringen en vanlig löntagare kan göra är att medelst skatt betala för sin utbildning, sjukvård, pension och mer än så – polis, försvar, forskning, kommunikationer etc. Det är helt nödvändigt om Sverige ska fortsätta vara en välfärdsstat för alla. 

Idén att alla inte behöver arbeta är demoraliserande och ett hot mot allt vad integration heter. Frågan är i stället vad vi ska jobba med och hur långa arbetsdagar vi ska ha. 

Integrationen kräver allt det där som svensk socialdemokrati en gång var bäst i världen på. Kraftig reformpolitik: arbetsmarknadspolitik, fördelningspolitik, reglerad bostadsmarknad, lika skola för alla. I dagens marknadsliberala samhälle betyder det stenhård vänsterpolitik. Allt annat kommer skapa enorma klyftor och motsättningar i ett land som visserligen är rikt men som också har en extremt snabb demografisk förändring.

Det är med andra ord oärligt att säga att invandringen inte riskerar den generella, solidariskt finansierade välfärden. Det gör den visst, om den får utnyttjas till att skapa ett samhälle av amerikanskt snitt.

Men integration kräver också att vi har ett visst mått av gemensamma värderingar.

Ergo: Integrationen är en otrolig möjlighet att bygga ett modernt och jämlikt land som håller ihop, menat för alla som bor här. På de områdena har både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet en rad bra förslag, så varför försöker man inte vinna en miljon väljare genom att prata om det just i termer av integration? 

Men integration kräver också att vi har ett visst mått av gemensamma värderingar. Inte bara för att lagstiftningen ska ha legitimitet, utan också för att vi ska stå ut med varandra.

Assimilering, som SD förespråkar, betyder att du ska bli som jag. Det är både oförskämt och omöjligt. Integration är något annat, det handlar om att ge och ta. 

Jag står ut med böneutrop på fredagar men anser i gengäld att religiösa friskolor ska förbjudas. Separata badtider låter skönt och är helt okej eftersom det är resultatet som räknas; simkunnighet och glädjen i att få bada med sina barn. Men jag accepterar inte att bli diskriminerad i namn av någon religion. Den man – eller nu senast kvinna – som inte vill ta alla i hand ska inte kunna springa till Arbetsdomstolen.

Önskan att dölja ansiktet kan heller inte vara ett skäl att inte arbeta.

Det ska självklart vara lagligt att bära burka privat och i tunnelbanan, men den som vill vara maskerad på jobbet måste räkna med en hopplös arbetsmarknad. Önskan att dölja ansiktet kan heller inte vara ett skäl att inte arbeta.

Muslimerna i Europa sekulariseras snabbt, allt fler kvinnor och deras döttrar kommer kasta sin slöja. Det här är en fantastisk process som vänstern och liberalerna måste applådera högljutt – de måste alltid stå på de progressiva pionjärernas sida. Det finns inget spännande eller värdefullt i att bevara konservativt eller vidskepligt gods bara för att det kommer från andra länder och kulturer.

En vänsterliberal integrationspolitik ser kulturer som i någon mening ideologiskt överförda sedvänjor och tankemönster som är elastiska och öppna för förhandling. Det gäller även vår egen kultur (jo, den existerar, böjlig och mottaglig). Det är bara sverigedemokrater som tror att kultur är en helig essens som finns i människan från födseln. 

Att ifrågasätta vissa kulturella uttryck, eller att ta med kulturkrockar som en av flera förklaringsvariabler för exempelvis ett lagbrott, behöver inte vara fördomsfullt. Det kan lika gärna vara att visa sin uppriktiga nyfikenhet: Hur tänker du? Vill du veta hur jag resonerar?

Sverige ska vara ett land med olika etniciteter, ja. Med massor av kulturer, ja. Men ett mångkulturprojekt som betonar skillnader i stället för likheter och som menar att anything goes, är en fälla för alla oss som vill försvara den svenska socioekonomiska modellen med generell välfärd: Varför ska jag bry mig om dig och hur du har det när du är så annorlunda?

Ska vi leva tillsammans måste vi jämka ihop oss. Det är ju bara om vi förstår varandra som vi känner att vi delar ett gemensamt öde. Det är först då som begreppet ”vanligt folk” oproblematiskt kan rymma människor från jordens alla hörn, det är en sådan språklig fogmassa som bygger starka, antirasistiska samhällen. För det krävs att klyftorna inte är för stora ekonomiskt, socialt och kulturellt.

När kulturrelativism blir ett annat ord för antirasism får man räkna med att aldrig bli en riktigt folklig rörelse.

Att Vänsterpartiet inte fattat det sista – att vi måste ha ett visst mått av gemensamma värderingar – är gåtfullt eftersom partiet i alla andra sammanhang är så ideologiskt. Förmodligen är det svaret på att vänstern inte växer mer. När kulturrelativism blir ett annat ord för antirasism får man räkna med att aldrig bli en riktigt folklig rörelse.

Att sossarna i tjugofem år varit så rädda att prata om den skenande ojämlikheten är förklaringen till arbetarrörelsens kris i hela Europa. Attackerar de inte klassklyftorna kan de varken lösa integrationen eller hejda högerpopulismen. Att bilda en mittenregering med C och L permanentar bara problemen. Var någonstans i hela världen har högerpolitik medfört lyckad integration? Var någonstans har skattesänkningar och social nedrustning minskat segregeringen? 

Ur en forskningssynpunkt funkar inte begreppet integration eftersom det är laddat med en massa politiska förväntningar. Hur mäter man integration? Men ur en vänsterståndpunkt är frågan om integrationen en nödvändighet.

Det är bara väldigt privilegierade eller djupt naiva människor som inte oroar sig för hur det ska gå med alla som har kämpat sig hit. 

Integrationen måste lyckas, annars ritas Sverige om i grunden. Så var inte rädda för den frågan! Sätt den högst på dagordningen. Gör den till ett hoppfullt, antirasistiskt, välfärdssolidariskt epos om vad Sverige ska vara för ett land att leva i.

ARTIKELN HANDLAR OM