ÅSIKT

... lide grann från ovan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avUlrika Stahre

KULTUR

Ulrika Stahre om en kärleksförklaring utan djup

Foto: Krister Hansson
Malmös höjdare – Turning Torso

Malmö: Fotbollslag, billig falafel, Sverigedemokrater. Stockrosor och miljonprogram. Kreativ högskola och trista bakgator. En stad som kanske mer än någon annan svensk stad är kontrasternas, konflikternas och de snabba stora projektens. En stad som Täbyfödde redaktören och författaren Per Svensson nu skrivit en kärleksförklaring till.

Per Svenssons bok Malmö är en blandning av iakttagelser i nuet och historiska redogörelser. Han inleder med en cykeltur – en riktig malmöbo cyklar – kors och tvärs genom staden, konstaterar egenheter som att Malmö saknar de utbredda förorterna och att klasskillnader inte är lika geografiskt markerade som i till exempel Stockholm.

Det dynamiska, stöddiga Malmö blir för Svensson Zlatan City. Vilket är en smula ironiskt när samme Zlatan i en intervju nu i dagarna säger att han först som artonåring besökte centrum. Så var det med den närheten mellan Rosengård och centrum. Klass skapar också avstånd, hur ”kloss-i-kloss” stadsdelarna än ligger.

Malmö är ”världens svenskaste stad” för att samförståndsandan varit så utpräglad. Allianserna mellan (sosse)politikerna och kapitalet tycks friktionsfritt, stadsplanebeslut har aldrig dragits i långbänk. Man kan lugnt påstå att om Slussen hade legat i Malmö så skulle nya broar och köpcentrum redan vara på plats. Enda undantaget från regeln är svårigheterna att få till ett nytt konstmuseum. Men också det är kanske ett uttryck för det allra svenskaste – det dåliga självförtroendet i kulturfrågor. Malmö kallas också svenskast som ett statement mot de rasister som tar plats i politiken. I resurssvaga Almgården fick SD nästan 30 procent av rösterna.

Malmös svenskhet är en lovande framtid där ursprung har slutat betyda något särskilt och där reaktionerna mot invandring förpassas till samma historiska box där tidigare missnöje frodats. Per Svensson berättar, inte utan udd mot samtiden, om protesterna som ljöd när folk flyttade till stan från bonnalandet under 1800-talet. Också då gjordes skillnad på folk och folk.

Den industrialisering som nådde Sverige manifesterades i Malmö i form av lågteknologi som textiltillverkning och cement, och därför fick man problem tidigare. Ingen nödhjälp till dödsdömd bilindustri, i Malmö omskapade man sig i stället till kultur, utbildning, kommunikation, vård. Kockumskranen kom och gick, hann bli symbol för arbetarstaden strax innan arbetarstaden försvann. Eller om den rent av mest blev en chic nostalgibild.

Det är svårt att läsa kärleksförklaringar till ett objekt som lämnar en kallsinnig. Men problemet med Per Svenssons bok är inte huruvida läsaren gillar Malmö eller inte, problemet är att boken flyter ovanpå, bortser från problem och är motsägelsefull. Per Svenssons egen klyvnad inför stadsplaneförnyelse och kommunal demokrati kommer till uttryck när han både jublar över förändringar och sörjer gamla goda tider. Hans avsky för modernismen blir ibland en smula övertydlig. Han beundrar entreprenörerna, de goda företagsledarna, men har svårt för det ”sossegrå”. Eller sossegula, kanske. Det gula teglet som dominerar staden

Cykelturen är symptomatisk för Svenssons reportage. Han skådar på ytan, fasaderna, dofterna, vägarna. Det är som om boken aldrig lämnar styret.