ÅSIKT

Kinabluffen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Petter Larsson om en ekonomisk supermakt byggd på förtryck

Foto: Scanpix
Sömmerskor i en klädfabrik norr om Peking.
Loretta Napoleoni

Kina växer, USA:s makt falnar och Europa är fullständigt på dekis och kommer att bli ett museum för nyrika asiater om vi inte skärper oss.

Det är den föga originella grundstoryn i den italienska ekonomen Loretta Napoleonis Made in China. Ofta används denna berättelse för att disciplinera arbetskraften här hemma – skärp er annars tar de era jobb – trots att mycket lite av de senaste årens nettojobbflykt från till exempel USA eller Sverige kan skyllas på asiatisk konkurrens.

Men i stället för att skälla ut våra bortskämda jobbare håller Napoleoni upp den kinesiska spegeln mot västvärldens kortsynta och krigiska politiker som är i full färd med att omvandla välfärdsstaterna till marknadsstater i händerna på den ekonomiska eliten.

För att spegeltricket ska fungera lyfter hon fram det sämsta i väst och diktar en hyllningssång till öst. I Kina, får vi veta, regerar kloka politiker för folkets bästa. Civilsamhälle och undersökande journalistik har börjat blomstra, liksom försök med deltagardemokrati. Och vad är väl förtrycket här, om det ställs mot de amerikanska krigen mot Irak och Afghanistan!

Tusan vet om inte till och med politbyrån skulle rodna.

Tyvärr fullföljer Napoleoni sin ovana från Oheligt krig (2004) att inte belägga eller ens ange källor till mycket av det hon skriver. Dessutom är det en så snårigt opedagogisk bok att man undrar om hon vill övertyga oss genom ren förvirring.

Napoleonis hjälte heter Deng Xiaoping, som med den framsynthetens visdom som saknas hos våra egna ledare genomdrev en långsiktig modernisering, där miljoner bönder omvandlades till lönearbetare, som sedan såldes för spottstyvrar till utländskt kapital. Överskottet slösas inte på konsumtion, utan går till en snabbindustrialisering som saknar motstycke i historien.

Till och med massakern på Himmelska fridens torg finner nåd inför Naponelonis blick. Att demokratirörelsen krossades innebar att Kina inte rasade samman som Sovjetunionen. Det räddade kineserna från social misär och västvärlden från en knapp miljard flyktingar, påstår hon, i vad som väl måste vara bokens kanske värsta spekulation.

Ett slags stålbadsteori alltså, där politiskt förtryck och extrem exploatering av människor och miljö – som hon alls inte blundar för – är en nödvändig etapp på vägen mot framsteg och befrielse, en uppoffring hon påstår att kineserna själva villigt accepterar.

Och det är väl där skon klämmer. Det kan inte nog understrykas: det är för att folk inte accepterar dickenska levnadsvillkor utan organiserar sig så fort de får chansen som vi når just framsteg och befrielse. Och ser man på Japan, Sydkorea, Indien och andra industrialiserade asiatiska länder så har de ju frambringat politisk demokrati, fria fackföreningar och levande folkrörelser.

Redan rasar i Kina tusentals arbetsmarknadskonflikter – varje dag. Är inte det, ändå, rätt tydliga tecken på att inte heller kineserna skulle ha en särskild vurm för att vara förtryckta ens mot löftet om en morgondag som åt alla lyckan bär?

Det är den rävsax politbyrån sitter i, när nu den så kallade kommunismen har brustit som legitimerande ideologi: Hur länge kan de hålla folk nöjda genom ökad tillväxt, när grunden för tillväxten – den hänsynslösa exploateringen – är det främsta skälet till missnöjet?

Petter Larsson