De bröt könets gränser

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ANN CHARLOTT ALTSTADT läser om 21 skrivande kvinnor

1 av 3
Elin Wägner.

Jag betraktar fotografiet på kollektivbiografins framsida. Några av de skrivande kvinnor som bröt sig in i förra sekelskiftets offentlighet flockas runt en man. Jag undrar hur det var att bära sådana enorma hattskrållor och heltäckande dräkter, emblem för den tidens hårt snörda kvinnoroll. Vår klädsel är friare i dag även om kvinnor väljer tortyrskor och har armen onaturligt böjd för att hålla handväskan i vecket. Vi samlas fortfarande runt den där mannen fast han har teoretiserats till vad som kallas den manliga normblicken.

Forskningsprojektet Formering för offentlighet. Stockholmskvinnor 1880–1920 har genererat en mängd akademiska arbeten om kvinnans väg från hemmet ut till samhällsliv. Boel Englund och Lena Kåreland, professor i pedagogik respektive litteraturvetare och professor emeritus, har i Rätten till ordet lyft fram 21 skrivande kvinnor – den äldsta född 1823 och den yngsta 1884 – med olika strategier för att bryta könets gränser. Flera av dem har blivit akademiskt belysta eller porträtterade tidigare. Klara Johansson, skribent på Stockholms Dagblad, blev exempelvis framgångsrikt biograferad av Carina Burman förra året. Några lever kvar, som Ellen Key och Elin Wägner, andra är glömda, inget märkvärdigt egentligen. Hur många manliga skribenter från årtiondena kring 1900 kan vi räkna upp?

Det var en löst sammanhållen grupp som, med undantag av Klara Johansson, hade sin högborgerliga bakgrund gemensam. De skrev i varierande utsträckning kritik och Stockholm var deras mötesplats. Englunds och Kårelands arbete är en studie i kvinnligt nätverkande, lika nödvändigt då som nu, med Ellen Key som superspindel. Kvinnorna knöt kontakter i föreningsrum, salonger, seminariesalar och på redaktionerna och genom makar, släkt och vänner öppnade de dörrar för varandra till den publicistiska sfär som förr tillhört männen.

Englund och Kåreland konstaterar att det inte fanns någon given åsiktsgemenskap mellan kvinnorna. Intresset för kvinnosaken betydde inte att de var överens om fri kärlek, rösträtten eller ens var kvinnans rätta plats bör vara. Redan då fanns många feminismer. Sophie Adlersparre, som skrev programmet till Fredrika Bremerförbundet, var en konservativ sedlighetsivrare medan Klara Johansson, med dagens terminologi, var flata och crossdresser.

Det är svårt att inte jämföra kollektivbiografin med Ulrika Knutsons arbete om Fogelstadsgruppen, Kvinnor på gränsen till genombrott, och hennes skickligt organiska ihopfogning av kvinnornas liv och arbete. Här har författarna valt en stolpig disposition i stället för att låta ett myllrande Sekelskiftesstockholm bli en fond för både de kvinnliga huvudpersonerna och de biografiska metodproblemen. Men jag uppskattar att bli introducerad till en värld så avlägsen, men ändå så nära. I Bourdieus anda diskuterar Englund och Kåreland olika former av kapital och strategier kvinnorna använde sig av för att, så att säga, spela enligt reglerna. Det är kul att då möta mästerspelaren – Selma Lagerlöf – i stället för sagotanten. Redan tidigt kalkylerar hon med pengar och ära och distanserar sig från tendensförfattarna trots sin egen radikala hållning. Hon vänder sig till den tidens parnasskung Georg Brandes för att själv bli krönt. Lagerlöf skrev inga ”dameromaner” – vilket var Brandes avfärdande av Victoria Benedictssons Fru Marianne, något som berövade henne modet att skriva och därmed leva. Lagerlöf hängde på sagotrenden i stället för realismen och vann kritikernas gillande.

I dag har marknadens effektivitet krympt och likriktat sekelskiftets stora och breda offentlighet. De tidningar och tidskrifter där kvinnorna uttryckte sitt sociala engagemang är borta. Nu tar vi på ett självklart sätt rätten till orden. Men jag undrar om inte kulturjournalistikens marginalisering på klassiskt vis beror på kvinnornas intåg med medföljande statusfall. I så fall har hon inte bara sänkt ett område utan också höjt upp ett annat.

De så kallade unga mediefeministernas succé runt vårt sekelskifte ska ses i ljuset av mediemarknadens kommersiella behov av att feminisera den publicistiska sfären. De gavs också rätten att bedöma andra. Men de rekryterades inte för sin kunskap, bildning eller sociala engagemang, som runt 1900, utan för sitt schvungfyllt brutala tyckande, vilket tidigare varit ett manligt privilegium. De traditionellt kvinnliga intressena kom också samtidigt att dominera offentligheten. Om Ellen Key då gjorde djärv samhällsteori av intimsfären så fylls nu tv-tablåerna, magasinen och dagstidningarna av skönhet, inredning, mat, och kläder för att tanka vinst på vår privata osäkerhet. Offentligheten har blivit kvinna men utan att utmana den manliga normblicken – i stället har sekelskiftets utopiska vilja till det goda samhället kommersialiserats till drömmen om det perfekta livet.

Ann Charlott Altstadt