ÅSIKT

Krympande kritik är en allvarlig sak

Carl-Michael Edenborg svarar kollegor som tar lätt på saken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: PAUL SANCYA / AP
KULTUR

Den 13 februari publicerades min undersökning av hur antalet recensioner har förändrats inom dagspressen de senaste tio åren – en uppföljning av liknande ­undersökningar i Danmark och Norge som kom i höstas. Jag jämförde en ­månad 2007 med samma månad 2017
i de fyra rikstidningarna. 

Mina resultat liknade mina kollegors: antalet recensioner har utan tvekan minskat, dock inte lika radikalt i Sverige. Reaktionerna lät inte vänta på sig. De finns att läsa i bland annat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Västerbottenskuriren och Sveriges radio.

Två saker har kommentarerna gemensamt: dels gör de ingen åtskillnad mellan kritik och kulturjournalistik, dels är de ointresserade av det skandinaviska perspektivet. Dessutom verkar de inte anse att kritikens minskade utrymme är något att bry sig om.

Några har också invänt att min undersökning inte innefattar lokaltidningar och etermedier samt inte tar hänsyn till ­recensionernas längd och kvalitet. 

Den saken går dock att lösa: swisha mig en mille så ordnar jag det på ett par år.

I Expressen raljerar Jens Liljestrand över mina och mina nordiska kollegors slutsatser och menar att det bara är det vanliga, bittra gnället över kultursidornas förfall. Problemet är bara att han inte tycks känna till skillnaden mellan en ­kritiker och en kulturjournalist. 

Mer om det nedan.

En text måste kommenteras mer i ­detalj. Jag väntade mig att Svenska Dagbladets kulturredaktion skulle få panik när det framgick att de minskat sin litteraturkritik med cirka 40 procent, vilket lär ha oroat deras läsare. Men jag väntade mig inte att de skulle ta till så fula medel för att försvara sitt rykte.

Anders Q Björkmans svar publicerades redan en dag efter min artikel. Han har gjort en egen ­beräkning av antalet bok­recensioner den aktuella månaden 2017. Det framgår också att hans definitioner av litteraturkritik skiljer sig från mina: han nämner ”Under strecket-essäer som ­behandlar nya fackböcker” och likställer kritik med ”kompetent litteratur­bevakning”. 

Så långt, allt väl. 

Alla undersökningar av det här slaget får olika utfall om kriterier och definitioner ändras. Som jag skrev i min artikel: det är inte den enskilda siffran som är det viktiga – det centrala är skillnaderna mellan 2007 och 2017.

Björkmans nästa steg är således att ta fram en beräkning på den aktuella månaden 2007 ­utifrån sina utvidgade definitioner? Nej. 

Tvärtom: han fuskar så grovt att jag rodnar av sekundärskam. Han jämför ­bara sina beräkningar från 2017 med ­mina från 2007, vilka formats av strängare definitioner. Hans slutsats: SvD minskade bara sina bokrecensioner med 10 procent. Har han så låg uppfattning om sina läsare att han tror att de går på den trolleri­konsten?

För att förtydliga: kritikern och kultur­journalisten har två helt olika uppgifter. Dessa arbeten måste hållas isär, även om samma person i olika sammanhang kan utföra båda.

Journalisten ska vara neutral och distanserad och söka sanningen, gräva fram korruption, referera händelser, belysa trender, intervjua, skriva reportage och vad allt mera.

Kritikern (från grekiskans ord för ­domare) gör motsatsen: fäller ett noga reflekterat omdöme, tar ställning till verk, utifrån sina särskilda kvalifikationer, sin misstänksamhet och hållning, och formulerar sig gärna med en personlig stil. Olika kritiker avkunnar olika domar över samma verk: det är det som är poängen!

Kulturjournalisten skriver: ”Jörgens­dotters nya bok handlar om spanska ­inbördeskriget och har sålt i si och så många exemplar.”

Kritikern skriver: ”Jörgensdotters nya roman är ett misslyckande/mästerverk därför att…” 

Ja, Jens Liljestrand: att kritiken krymper och ersätts av kulturjournalistik är en allvarlig sak. För kritiken spelar en unik roll i offentligheten, och därmed i demokratin.

Slutligen: det totala ointresset för norska Klassekampens och i synnerhet danska Informations imponerande ambitiösa artikelserier är häpnadsväckande. Är det den svenska provinsialismen och drygheten som spökar eller har ingen ens orkat titta på dem?

ARTIKELN HANDLAR OM