Kultur

Förkonstlingens sanna form

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Jenny Teleman om ett livfullt teaterkaos

Emma Broström har dramatiserat Witold Gombrowicz klassiska roman Ferdydurke. Foto: Jonas Jörneberg
Emma Broström har dramatiserat Witold Gombrowicz klassiska roman Ferdydurke. Foto: Jonas Jörneberg

Det finns teateruppsättningar där det känns som om det inte spelar så stor roll vem som fick vara skådespelare, publik eller författare. Alla delar samma förvirring inför vad som framförs. Samma öppna hjälplöshet inför att ingå i den motsägelsefulla röra av halväkta känslor och förställda fånigheter som rollerna själva bråkar med. Så är det med Witold Gombrowicz Ferdydurke som dramatiserats till pjäs. Där kommenterar och kämpar huvudrollen Witold med sitt eget bygge som också är hans liv, med alla de gester och instuderade reaktioner han använder för att leva det. Och alltihop passar väldigt bra när det som ska undersökas på Turteatern är just förkonstling eller äkthet, (yta eller djup?) eller helt enkelt form.

Ciceron är den storartade Nils Poletti, som likt ett väldigt skäggigt, ofta barstjärtat barn vankar, föreläser och kränger

och fritt provar masker: trumpen eller högmodig, empatisk eller grym, allt efter vad tillfället kräver. Vilken är bäst för att till exempel skriva en viktig bok: resa, kurti­sera, gå i skolan, eller bete sig som 30 år?

Plast, det mest oäkta av material, täcker hela scenväggen och en del av salongen.

Lampor i munnen och hårtorkar ger budgettrickeffekt. En annan rekvisita­detalj som hjälper samtalet om förkonstling är Albin Werles ansikte, han har nämligen precis hittat Kalle på kaviartubens genomtomma solvargsgrin och använder det som vore det ett hemskt farligt vapen.

Den otrevliga jakten på det genuina gestaltas i så många händelser, i en sån glatt odramaturgisk ordning att det inte är någon vits med att sammanfatta just handlingen i Witolds berättelse. Men två scener kan man påminna om: inledningens tokpennalistiska skolsal där skolgossar i kortbyxor formas till nickedockor och skrockande pubertala smågrisar via usel poesi och grimastävling. Den sätter hela klangen. Och så slutscenen, om turistens lust efter den riktiga äktheten. Hu.

Några få bitar av Turteaterns uppsättning, som den om hur en förälskelses tillgjorda gester kan te sig blir lite tröga och det måste sägas, pub­likbänkar utan ryggstöd är ett satans otyg. Men vad det finns allra mest av i Ferdydurke är liv.

Jenny Teleman

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!