ÅSIKT

Liberaler skär tungan av yttrandefriheten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Åsa Linderborg om sanning, moral och yttrandefrihet

1 av 3 | Foto: John Stuart Mill.

Yttrandefriheten är till för att skydda rätten att framföra den aparta ståndpunkten; åsiktsmajoriteten behöver inget stöd i lagen för att få tala. Om de obehagliga åsikterna ligger i öppen dager, menade till exempel John Stuart Mill, kan de konfronteras. Tvingas vi slipa argumenten kring sanningar och värden vi tar för givna kan farliga villfarelser punkteras som annars riskerar få brett fäste.

Det är skälet till att Aftonbladets kulturredaktion låter den numera förintelseförnekande poeten Mohamed Omar i en artikel på nätet förklara varför han lämnar PEN-klubben (i en debatt där han långt ifrån får stå oemotsagd). Det är också skälet till att jag gärna hade åhört en paneldiskussion på temat ”sanning” med David Irving på den stundande litteraturfestivalen i Lillehammer.

Dessa argument vill nu vissa svenska liberaler vanställa på ett sätt som skulle vara deras husgud Mill främmande; att försvara någons rätt att tala framställs som synonymt med ett försvar av de yttrade åsikterna. Detta liberala sätt att diskutera en grundläggande demokratifråga kan man dock inte säga så mycket om. Till yttrandefriheten hör nämligen även rätten att medvetet tillskriva meningsmotståndarna åsikter de inte har. Sanning och yttrandefrihet är ofta två skilda ting, moral och yttrandefrihet likaså.

Att fördöma bristen på yttrandefrihet i afrikanska diktaturer är enkelt och riskfritt. Det är med de svåra fallen i vår egen närhet som principen om det fria ordet sätts på prov – det visar utmärkt väl D D Guttenplan i essän Förintelsen inför rätta (Norstedts 2006). Frågan hur man ska behandla en marginaliserad högerextremist som David Irving är ändå ointressant i jämförelse med den strukturomvandling yttrandefriheten just nu genomgår, en process som inte tycks bekymra liberalerna särskilt.

I borgerlighetens Sverige (och Europa) får fackföreningsledare sparken från sina arbeten; sökande som är medlemmar i facket nekas ofta jobb; privatiseringarna av offentlig sektor har gjort att lågavlönade, mestadels kvinnor, förlorat sin lagstadgade rätt till yttrandefrihet på sina arbetsplatser. Hotet om arbetslöshet gör att folk tiger still – eller också demonstrerar de, som Kommunals medlemmar under den förra krisen, med papperspåsar på huvudena.

Vi har en FRA-lag som lagrar all elektronisk kommunikation och en terroristlagstiftning som tillåter åsiktsregistrering av folk på måfå. Betygssystemet ger numera rätt att straffa elever som ifrågasätter undervisningen; en statlig åsiktsmyndighet talar om vad i det förflutna vi ska komma ihåg och på vilket sätt. I fjol hotades en kulturtidskrift som uttryckte sin avsky över Israels ockupationspolitik med indraget ekonomiskt stöd. För några år sedan avskedades en redaktör på en vänstertidskrift efter ett liberalt drev på grund av en artikel om balkankrigen.

Medierna kommersialiseras och monopoliseras i en rasande hastighet och dräneras därmed på möjligheten till opposition mot den liberala hegemonin, något som den nya kulturpolitiken ytterligare kommer att förstärka. Så snart någon i åsiktspluralismens namn vill lagstifta mot mediekoncentrationen, utbrister liberalerna i ett ramaskri, att något sådant vore ett allvarligt hot mot demokratin.

Etcetera.

Liberalerna ylar om yttrandefrihet i samma stund som de skär tungan av den: Håll med eller håll käft! Samtidigt frågar de sig förvånat varför samhällsdebatten nuförtiden är så lam.