ÅSIKT

Bergmans ångest återuppstånden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Claes Wahlin på Bergman-festivalen

Foto: Jan Versweyveld
Kvinnorna i sängen kring den döende Agnes (Chris Nietvelt) i den Amsterdam-baserade Toneelgroeps uppsättning av Ingmar Bergmans ”Viskningar och rop” – ”Kreten en Gefluister” på Dramaten.
Liv Ullman och Ingmar Bergman under inspelningen av "Viskningar och rop" (1973).

Kontrasten var närmast kontinental när Ingmar Bergman-festivalen invigdes i går kväll på Dramaten: bubbel och snittar till publiken följt av en pjäsöppning med en dödskamp indränkt i kroppsvätskor vilkas exakta namn och mängd jag ogärna nämner. Öppningspjäsen, som också spelas i kväll, är Viskningar och rop, Bergmans film från 1973 om kontaktlöshet, känslokyla och dödsångest, den där systrarna Maria och Karin vakar över tredje systern Agnes dödsbädd. Alla befinner sig på behörigt avstånd från varandra, utom husan Anna som står för kontrasten med sin omsorg om Agnes.

Det handlar som ofta hos Bergman om skuld, död och konst, och när Toneelgroep Amsterdam gör teater av manuset ( Kreten en Gefluister, som det blir på nederländska), är trots alla kroppsvätskor, sjukhusattiraljer och videoskärmar avståndet till filmen kortare än man kan tro. I stället för en tillknäppt högreståndsmiljö kring 1900 möter vi en effektiv och kall familj i början av 2000-talet; vård av anhörig i hemmet är spelmiljöns korrekta och passande byråkratiska beteckning.

Agnes, storartat gestaltad av Chris Nietvelt, är konstnär in i det sista. Hon för video-dagbok över sitt förfall och dör mitt i ett slags action painting-moment: häller färger över sin kropp och utför sin dödskamp på en utrullad pappersduk. Innan dess har systrarna och Anna tvättat hennes kropp och bytt hennes nedsölade kläder och lakan ett flertal gånger, allt omsorgsfullt och detaljerat regisserat av Ivo van Hove.

Det är vad man skulle kunna kalla en konstfull naturalism. Den lågmälda dialogen förstärks av mikrofoner, det psykologiskt trovärdiga ångestskriet kan ges expressivt uttryck i hög musik (inga Bach-partitor här inte) liksom manusets tidsskiften sker utan konventionella markeringar. Likväl är det nästan ord för ord Bergmans text.

Vad Toneelgroep så kraftfullt och övertygande genomför är att återskapa den verkan som Bergman så länge hade. Det är lätt att glömma hur nära in på skinnet Bergmans filmer kunde krypa, hur han (upp)rörde publiken med sitt skoningslösa borrande i själens mörka vrår. Toneelgroep lyckas slå en båge över tiden och göra Viskningar och rop otäckt aktuell. Det är detta slags teater som ska kallas angelägen, och det verkar som om det är just teaterangelägenheter av denna dignitet och densitet som väntar de kommande tio dagarna.