ÅSIKT

Händer något ockult, herr August?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Claes Wahlin om konsten att redigera Strindberg

Utgivningen av Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk närmar sig sin fullbordan. Av de dryga sjuttio volymer som planeras återstår ett tjugotal, vilka sedan skall kompletteras med kommentarvolymer. Arbetet är lika storslaget som riskfyllt. Rimligen lär det dröja minst ett sekel innan något förlag eller institution finner anledning att ge sig på Strindberg igen, men frågan är om det inte redan nu finns utrymme för en utgivning grundad på alternativa principer.

Nationalupplagans utgivning sker i en tid när de ederingsprinciper som styr arbetet har börjat diskuteras på allvar. Att säkerställa den så kallade författarintentionen - vilket är nationalupplagans riktmärke - bygger på en litteratursyn som prioriterar författarens yttersta vilja, i den mån som denna låter sig fastställas. Detta innebär att strykningar från exempelvis Strindbergs förlagsredaktörer inte längre accepteras, utan i bästa fall hänvisas till noterna. Vi möter alltså, i värsta fall, en text som egentligen aldrig har lästs, till förmån för en rekonstruktion av den 'ursprungliga' text som aldrig trycktes.

Götiska rummen, som Strindberg såg som ett slags fortsättning på Röda rummet, är ett exempel. Här tvingade förläggaren Strindberg att stryka eller ersätta en rad ord och formuleringar, främst invektiv med sexuellt innehåll. Nationalupplagan låter Strindberg få sista ordet, varför "sekretion" ändrats tillbaka till "afföring", "akten" har åter blivit "ett samlag", etc. Ändringarna redogörs för i kommentaren, men man kan ifrågasätta om inte manuskriptets ursprungliga formuleringar skulle ha hänvisats till just kommentaren.

En annan aspekt, som det i och för sig verkar som om redaktörerna vartefter tar hänsyn till, rör textens ursprungliga publiceringsform. En text är inte bara ordens ordning, utan också deras samspel med illustrationer, omslag eller till och med typsnitt och pappers-kvalitet. En text är alltså på flera vis en social produkt, dess färd från manuskript till förstaupplaga inbegriper en kedja av människor och viljor som gör det allt svårare att tala om en text som sprungen ur författarens odelade intention.

Svenska folket 1, med den ursprungliga titeln Svenska folket i helg och söken i krig och fred, hemma och ute eller tusen år af svenska bildningens och sedernas historia, är skriven i början av 1880-talet och skildrar i raskt tempo den svenska historien. Efter att ha publicerats som följetong i häften blev den till en av tidens mest påkostade böcker med illustrationer av bland andra Carl Larsson.

Nationalupplagan återger berömvärt dessa illustrationer. Men i häftes-utgivningen, liksom i 1882 års bokutgåva (som helt enkelt binder ihop de olika häftena) rymdes också baksidestexter av Strindberg. Den första riktade sig mot Erik Gustaf Geijer, vars konservativt hållna Svenska folkets historia ännu femtio år efter publiceringen skattades högt. Enligt Strindberg var Geijer endast intresserad av "de kungliga familjernas, officerarnes och embetsmännens historia", medan hans historieskildring ville rikta uppmärksamheten mot folket, "huru de åto och drucko, huru de klädde sig, roade sig, gifte sig", det som Strindberg kallar "det tysta livets små förhållanden". De två följande häftenas baksidestexter bemöter kritik som riktades mot Strindbergs första respektive andra häfte, vilka naturligtvis är polemiskt färgade med kängor mot diverse maktmissbruk och ett frossande i kataloger över allt från rikemansmenyer till fattigmanspersedlar.

Nationalupplagan tar inte med dessa baksidestexter, vilket tveklöst förändrar vår läsning. Polemiken skjuts åt sidan, i bästa fall till kommentaren i del II. Vi får sålunda ett verk av annorlunda slag än originalet, alltså den bok som lästes men som nu efter denna utgåva endast kommer att studeras av Strindbergs-forskare.

Legender (eller Inferno II), innefattar även "Jakob brottas - Ett fragment" (eller Inferno III). De skrevs huvudsakligen på franska och det föreligger betydande skillnader mellan den svenska versionen (som översattes av Eugène Fahlstedt och nu återges i reviderad form) och originalet. Den franska texten kom aldrig ut under Strindbergs levnad, vilket däremot Fahlstedts översättning gjorde 1898, men med diverse ändringar beroende på att namngivna eller närapå namngivna personer i Strindbergs bekantskapskrets protesterade, ja, en gick till och med upp till tryckeriet och petade i tryckarken.

Också här har vi nu en utgåva som så att säga, om inte raderar, så i alla fall döljer den ursprungliga sociala kontexten. Rimligen kommer det med hjälp av kommentarvolymen så småningom bli möjligt att rekonstruera det verk som lästes av samtiden, men man kan likväl diskutera Strindbergs-redaktörernas val.

När det gäller dramatiken är situationen mindre komplicerad, det är sällsynt att en teater önskar spela en struken version från förr. Sådant har sitt intresse främst för teaterhistoriker och man kan knappast begära att en textkritisk utgåva ska förteckna variationer över tid, om inte särskilda skäl föreligger. Volymen Tidiga 80-talsdramer innehåller Gillets hemlighet, Lycko-Pers resa och Herr Bengts hustru. Den sistnämnda, en sällan spelad pjäs, lär vara uppskattad av den tillträdande Dramaten-chefen, så det finns all anledning att bekanta sig med texten.

I fallet med prosan menar jag nu inte att det enda möjliga är att låta trycka faksimil, eller att noggrant notera processen från Strindbergs manuskript över förlagsredaktörer fram till korrektur. Men man kan välja tyngdpunktens läge, huruvida den i många stycken efterhandskonstruerade författarintentionen ska markeras, eller om kontexten, som inbegriper en rad andra faktorer förutom Strindberg själv, ska respekteras. Vilken text vill vi egentligen läsa? Och varför?

I Paris 1897

skriver en helt annan Strindberg än den som tjugo år tidigare plöjde igenom svenska folkets liv i stad och land under medeltiden. Upptagen av alkemi och diverse esoteriska tankar skriver han till sin gode vän

Waldemar Bülow

i Lund den 16 oktober: "Hur mån I? Sofven I om nätterna? Händer något ockult?" Mot bakgrund av den allt annat än oskyldiga konsten att edera texter och oaktat vad för slags guld redaktörerna vaskar fram ur det bångstyriga materialet, så frestas jag att på den sistnämnda frågan svara jakande: nog händer här något ockult.

prosa

dramatik

Claes Wahlin