ÅSIKT

Kroppslig provokatör filmaktuell på Fårö

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Catherine Breillat besöker Bergman-veckan på gotlandsfestival

1 av 2
Fysiskt fokus Regissören Catherine Breillat är en förgrundsfigur inom fransk film. I hennes erotiska drama ”Anatomie de l’enfer” (2004) spelar Amira
Casar och Rocco Siffredi huvudrollerna.
Franska filmskaparen Catherine Breillat. Foto: Andrew Medichini/AP

Tolv år gammal förlöstes Catherine Breillat under en visning av Gycklarnas afton, Ingmar Bergmans tidiga mästerverk om falskspel och förödmjukelse. I Harriet Anderssons åtrådda Anne, som slits mellan en faderlig cirkusdirektör och en manipulativ teateradonis, drabbades fransyskan av ett första kroppsligt uppvaknande – en identifikation byggd på obeveklig förödmjukelse och en dunkel fälla som tvingar unga flickor till självkonfrontation.

Så berättar regissören i filmtidskriften Cahiers du cinéma 2003, i en hyllning till Bergman: ”Vid det tillfället bestämde jag mig för att bli filmskapare, inte av kärlek till filmen, utan av nödvändighet, för att rädda mig själv (…) för att det inte fanns något annat liv.”

Catherine Breillat växte upp i en strängt katolsk småstadsmiljö. I dagarna gästar hon Bergmanveckan på Fårö med sin senaste film, Abus de faiblesse. Åter handlar det om manipulation och förödmjukelse – själva ledmotiven i hennes snart femtioåriga karriär.

Efter några tidigt uppmärksammade romaner och ett par filmroller, bland annat i Sista tangon i Paris, regidebuterade hon med Une vrai jeune fille 1976, en självupplevd berättelse om en ung tjej som utforskar sin brådmogna kropp till omgivningens förargelse. Delvis på grund av sitt innehåll, rik på allsköns vätskor, fick filmen inte premiär förrän tjugo år senare. Denna tid ägnade regissören främst åt romaner och att skriva manus åt andra, däribland Fellini och Pialat.

Än i dag är Breillat inte särskilt känd för den breda biomassan, men för en

cinefil omvärld räknas hon sedan millenniets början som förgrundsfigur inom vad som ibland kallas cinéma du corps, en företrädesvis fransk filmstil som skyr psykologisering och som sätter kroppens omdöme minst lika högt som tankens.

Catherine Breillat gästar Bergmanveckan på Fårö med sin senaste film ”Abus de faiblesse”.

Samtidigt är Breillat en filmare helt i egen rätt, med sin egen kompromisslöshet och sina egna provokationer. I filmer som den Lolitainspirerade 36 fillette eller den råa systerskildringen À ma soeur! återkommer hon till kvinnans insikt och frigörelse. Andra gånger har hon brukat sagans värld på snarlikt tema, som med nyliga filmatiseringar av Törnrosa respektive Blåskägg. Mest känd är hon kanske för att ha castat porrfilmsstjärnan Rocco Siffredi i två omtalade erotiska filmer, Romance och Anatomie de l’enfer, den förra som visades på Stockholms filmfestival till flera feministaktivisters förtret 1999.

Utan att vara explicit följer den senaste filmen tidigare spår, med en utgång än mer självbiografiskt brännande. Efter att ha drabbats av en stroke och ensidig förlamning 2005 kom Breillat i kontakt med Hollywoodsvindlaren Christian Rocancourt, tänkt att spela mot Naomi Campbell i regissörens kommande drama. Det blev aldrig någon film. I stället lurade Rocancourt, först ombedd att omskriva sitt kärleksliv till filmmanus, Breillat på stora summor pengar.

I filmen spelar Isabelle Huppert hennes alter ego – storartat – en regissör som med bas i nämnda sjukdomsbild lämnas åt en ofrivillig ensamhet. Tills hon en sömnlös natt vid tv:n fastnar för en storsvindlares charm. Hon slås av hans oborstade utstrålning och vill genast ha honom i huvudrollen för sin kommande film.

Mot hennes professionella vilja inleder de ett ovanligt förhållande som aldrig bygger på (synlig) fysisk kontakt. Det är som om relationen upprätthålls av dess ojämlikheter. Hon är fysiskt underlägsen, sinnessvag och knappt förmögen att klara sig själv, men kompenserar delvis genom att spela ut sin konstnärsroll mot hans bildningskomplex. Ändå kan vi aldrig veta varför hon låter sig styras och till slut ruineras.

Detta, att mot bättre vetande låta sig manipuleras av en man som vet sitt värde och sin strategi, för tankarna till Lena Anderssons Egenmäktigt för-

farande. Men där dess hjältinna vrider och vänder på alla tänkbara perspektiv – för att snart slå knut på sig själv – förblir motivet olöst här. Breillats provokation ligger i det outsagda. I någon mån handlar det om besatthet, kanske ett urtillstånd som sjukdomen återupplivar.

Många sträcker sig säkert, särskilt med tanke på samtidsfilmens krav på tydlighet, efter vidare förklaring. Fast den stora förtjänsten ligger inte bara

i bristen på motiv utan över huvud taget bristen på patos. Återhållsamt fortsätter Breillat gå mot strömmen, och tvingar åskådaren att tänka själv. På sätt och vis gör hon som hon brukar: låter det sensationella yttre mynna ut i något prosaiskt och alldeles jordnära.