ÅSIKT

Så vill SD rasera kulturen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bara nationalistiska idéer är välkomna – om Åkessons parti blir stödtrupp åt Alliansen

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
nya mål i sikte SD med Jimmie Åkesson i spetsen har uppnått sina mål med flyktingpolitiken. Nästa offensiv riktas mot kulturpolitiken.

För en tid sedan gjorde Dansk folkeparti ett uppmärksammat utspel. De vill ta 250 miljoner från statens konstfond och lägga på flyktingutgifter. Förslaget är ett svar på kritiken som danska konstnärer riktat mot landets flyktingpolitik.

Utspelet är mer tänkt som en varning än ett seriöst förslag: Mucka inte, då kommer vi efter er nästa gång. En realitet Sverige kommer stå inför redan om två år. SD är så stora nu att varken det röda eller blå blocket rimligtvis kan vinna egen majoritet. SD kommer att stödja en borgerlig minoritetsregering och M kommer inte att tacka nej den här gången.

Men allt har ett pris och betalningen blir kulturfrågorna. SD har redan uppnått sina mål med flyktingpolitiken, nästa offensiv kommer att riktas mot våra värderingar. De borgerliga varken prioriterar eller enas kring kulturpolitiken. Det gör däremot SD. Till skillnad från övriga partier ser de den i första hand som ett verktyg för att genomdriva en nationalistisk agenda.

Vi måste räkna med att 2018 blir året då en sverigedemokratisk kulturpolitik börjar förverkligas, så hur ser den ut? Sammanfattat, så här: Bevara det svenska kulturarvet. Skapa en kulturkanon. Stärk den nationella identiteten.

I praktiken handlar det om att belöna det som skapar en likriktad ”harmonisk” svenskhet på bekostnad av det som inte känns tillräckligt nationalistiskt. Det vill säga: ta pengar från samtidskonst, folkbildning, invandrarföreningar och kvinnoorganisationer och lägg dem på friluftsliv, kyrko-renoveringar och skogsvård.

Några förslag är mer absurda än andra, som till exempel införandet av dialekt på schemat, kulturmärkning av svenska livsmedel och kulturarvs-rot. Andra motioner visar agendan på ett mindre skrattretande vis.

Det är tydligt att SD hämtat inspiration från Danmark, bland annat förslaget om en nationell kulturkanon – en topptio-lista över de svenska böcker, filmer och låtar som är bäst och ska implementeras i landets skolor för att ”råda bot på rotlösheten och ifrågasättande av den svenska kulturens existens”.

Införandet av medborgartest ligger talande nog också under SD:s kulturpolitiska förslag. Förutom att den sökande ska bevisa att hen blivit en del av Sverige och dess kultur ska en lojalitetsförklaring med nationen undertecknas.

I den senaste skuggbudgeten föreslår SD att bidragen till folkbildningen minskas med 310 miljoner eftersom ”uppenbart samhällssplittrande mångkulturalistiska verksamheter inte längre ska kunna få statligt stöd”. En linje som redan drivs i de kommuner där SD har inflytande. Studieförbund som muslimska Ibn Rushd har vittnat om neddragna anslag från kommuner där retoriken påverkat borgerliga och socialdemokratiska politiker. Samtidigt har föreningslokaler och moskéer vandaliserats och satts i brand.

SD vill på sikt helt avveckla stödet till Statens världskulturmuseer (Etnografiska, Östasiatiska, Bergrummet, Medelhavsmuseet och Världskulturmuseet i Göteborg) samt minska bidraget till Moderna museet med 20 miljoner eftersom det visar samtidskonst.

Hur stor motståndskraft har ett samhälle utan sina kritiker? SD kan med den här politiken rikta ett hårt ekonomiskt slag mot meningsmotståndare samtidigt som man förmedlar att kultur handlar om trevliga och uppbyggliga saker som sunt friluftsliv, folkdans och fornminnen. Inte splittrande och depraverade saker som muslimska debattkvällar, snuskig konst och feministiska kulturtidskrifter.

Det är därför SD:s debattörer säger saker som att de inte vill ha böcker på andra språk än svenska på biblioteket, att det vore trevligare med bilder av tåg än av mörkhyade barn, att vi bör kasta konstnärer i fängelse för att de målar abstrakta motiv av vaginor på skolväggar och att Sveriges journalistkår är nationens fiender.

Högern har inget intresse av att prioritera kulturpolitiken, dessutom är de splittrade mellan de som vill öka kraven på kommersialisering och de som vill värna de sköna konsterna av omistligt värde. I båda fallen kan SD möta behoven: Kulturkanon åt de konservativa och ökade krav på självfinansiering av samtidskonsten åt de nyliberala – låt den kulturutövare överleva som lyckas ta betalt av publiken.

2018 kommer nedmonteringen påbörjas och pågå som minst till 2022. På den tiden hinner mycket hända med våra kulturtidskrifter, våra museer, våra föreningar och vårt utrymme att diskutera, kritisera och utvecklas. Vem kommer 2022 ses som annorlunda? Vem kommer falla innanför kategorin samhällssplittrare och nationsfiende?

Det är nu vi fortfarande har tid att bilda opinion, bygga allianser och sprida kunskap. Vi måste åtminstone se till att det krävs ett högt politiskt pris av den regering som går med på att riva ner det som inte kan byggas upp igen.

Jenny Lindahl

Chef för Arena Opinion

Sonja Schwarzenberger

Projektledare på Arena Opinion

ARTIKELN HANDLAR OM