ÅSIKT

Ett jag möter ett jag

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

LENNART
BROMANDER i
Imre Kertesz värld

Foto: Imre Kertesz – möter sig själv.

Imre Kertesz kallar sin nya bok Dossier K. för självbiografi men punkterar omedelbart den genrebeteckningen genom sina egna kommentarer och genom själva uppläggningen av boken. Något sådant som en ”själv

biografisk roman” finns inte, menar Kertesz, antingen är framställningen rent dokumentär och då en självbiografi eller också en roman och därmed rent fiktiv. Men vad ska man då säga om Dossier K.? Här ägnar sig nämligen Kertesz åt att intervjua sig själv. Frågaren är en icke-fiktiv person som spelar en roll, medan den Kertesz som står för svaren väl ska föreställa en mer renodlat icke-fiktiv gestalt.

Man får ofrånkomligen en aktuell svensk debatt i tankarna, och Kertesz resonemang och praktik visar hur omöjligt det är att dra vettiga genregränser, när vi kommer in på detta med självbiografisk fakta och fiktion.

Bäst att ta det nyktert och pragmatiskt. Imre Kertesz har alltid deklarerat att med hans bakgrund finns inget annat att skriva om än Auschwitz. Det har också många andra gjort men knappast någon så differentierat som Kertesz. Hans stora insats har framför allt varit att kunna skilja på Auschwitz och ”Auschwitz”. Det vill säga att visa Auschwitz som konkret fenomen och konkret upplevelse utan att lägga in något av vad begreppet ”Auschwitz” stått för under efterkrigstiden. Att han lyckas med det gör Mannen utan öde till en så viktig och omskakande roman. Efter den har Kertesz i sina olika romaner åter och åter försökt närma sig dessa fundamentala tonårsupplevelser och hur de sedan verkat i hans senare liv i det kommunistiska Ungern. Han har alltid omvandlat upplevelserna till romanform, men här i Dossier K. vill han alltså undvika det och berätta samma sak utan de obevekliga konstnärliga krav han annars ställer på sig själv.

Han utsätter sig själv för inkvisitoriska frågor, resonerar öppet om sitt material och berättar anekdotiska episoder som inte kunde få passera i en roman. Han är ute efter att minnas, deklarerar han, inte skapa en värld. Likafullt är det just en värld han skapar också i Dossier K. , fast en litet annorlunda värld än i romanerna. Här finns en lång rad fakta om privatpersonen och författaren Imre Kertesz, men det dia-

logiska montaget med alla sina inskjutna elliptiska och subtila små resonemang skapar en egen litterär värld. Här byggs en särpräglad överlevargestalt upp, en människa som undkommit sitt egentliga öde och inte märker att han blivit ”en kitschig bifigur i en falsk berättelse, att du för en spottstyver slumpar bort din historia, som du så småningom själv förstår minst”.

Kertesz försök att med ett slags sokratisk metod klargöra sitt livsöde för sig själv leder till ständiga paradoxer. ”De döda är de enda som inte besudlats av Förintelsens skam”, fastslår han och begripliggör varför andra överlevare som Primo Levi och Jean Amery till slut begick självmord som en konsekvens av just själva överlevandet.

Imre Kertesz har dock lyckats överleva överlevandets öde, och Dossier K. är inte bara en fortlöpande kommentar till hela hans liv och författarskap utan samtidigt också en bok som radikalt ställer på sin spets innebörden i att vara en människa.

Lennart Bromander