ÅSIKT

Regisserat liv

KULTUR

Regissören – romanen om Ingmar Bergman och inspelningen­ av Nattvardsgästerna – var en av förra årets mest omdebat­terade böcker. Här skriver författaren ALEXANDER AHNDORIL om Bergmans liv och konstnärskap. Och om

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

när Bergman hade läst romanen och ringde upp.

Efter alla hyllningar känns det ynkligt att bara instämma. Jag anser att Ingmar Bergman är den störste regissören. Så är det. Men han är inte död. Jag såg Smultronstället i går och skrattade och petade bort tårar från ögonvrån. Hur skulle han kunna vara död?

Han skapade själv döden som sågar ned trädet med skådespelaren. Sågtänderna går just nu genom trädstammen. Varje dag, alltid. Det finns inga undantag för konstnärer, säger han. Ingmar gör denna film. Han har modet att låta döden såga ned det träd han själv sitter i och lyckas därför lura döden, tänker jag.

För mig representerar Ingmar Bergman två mänskliga aspekter. Den ena är att vi är alla våra åldrar samtidigt. Att i samma stund som den vuxne, hyllade regissören tar emot applåder är han en liten pojke som springer efter sin far, som gråter och torkar tårar från kinderna. Samtidigt som han friar till Else, leende och röd om öronen, förklarar han sammanbitet att han har förälskat sig i en ny kvinna och vill skilja sig.

Den andra aspekten som Ingmar representerar är att verklighet och fiktion är omöjliga att separera, att de är ett kött, med en enda gemensam röst. Jag behöver bara bläddra i mina egna fotoalbum för att bli övertygad. Alla dessa bilder på barnen. Man skulle kunna tro att de inte gjorde annat än skrattade och log. Att vi aldrig grät eller skrek åt varandra. Det förefaller som om jultomtar och tårtor med små färgglada ljus ingick i vår vardag. Givetvis är det långt mer invecklat än några bilder i ett album. Varje tan­ke om mig själv, allt jag återberättar och allt jag glömmer bort. Denna fiktionalisering är samtidigt vår verklighet och sker på alla­ plan i oändligt många former.

Det handlar om en medveten och omedveten styrning, ett skapande av en fiktiv värld. Tillrättalagd, om man så vill. Regisserad, men inte mindre verklig för det.

Ingmar har med alla medel regisserat sig själv, sitt liv och den omgivning han rörde sig genom. Jag säger detta med kärlek. För jag känner igen mig och mina medmänniskor i honom. När Ingmar hade läst min roman och ringde upp, skrev jag ned allt han sa, varje ord, jag har det på papper, men sedan har jag givetvis valt att återberätta det som passar mig bäst, att han var mycket tagen efter läsningen och att han berömde min roman. Vissa hemligheter lovade jag att aldrig föra vidare, men andra saker har jag inte velat tänka på och därför aldrig nämnt. Jag har valt att aldrig nämna dem. Att han exempelvis antydde att han ville att jag skulle ändra vissa delar av romanen. Han sa det inte rakt ut, men jag förstod ändå vad han ville. Dagen efter ringde han igen och då ägnade han tid åt att på något sätt ta tillbaka sitt försök att regissera mig. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att han hade föredragit att jag hade lyssnat på honom från början.

Ingmar sa till mig att han snart skulle dö, men att han först tänkte uppnå den magiska åldern av 88 år. Jag vet inte varför han betraktade just den åldern som magisk, men det intressanta är att han lyckades passera den.

Död? Vem är död? Inte han. Varför säger alla att han är död när han andas? Gammal kanske. Men inte död. Jag såg honom i morse. Det var visserligen ännu inte riktigt ljust, men jag såg honom genom en vågig glasruta i ett kök med furu­bord. Jag såg hur Ingmar mycket lugnt, med en åldrad mans fräkniga händer, tände ett stearinljus på ett bord och log mot ett barn som lutade sig fram och lekfullt blåste på lågan.

Han lever hos oss, genom sina stora verk och andras texter. Och för mig personligen fortsätter han att leva som roman­figur, hela tiden närvarande. Han är inte död, men jag lovar att jag inte tänker skriva fler romaner om honom. Jag kan bara glädja mig åt att han fortfarande lever. Länge leve Ingmar Bergman!

Mer om Bergman:

Alexander Ahndoril