ÅSIKT

Böckerna är större

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

IRA MALLIK ser Arn-filmen

Foto: Joakim Nätterqvist spelar Arn.

Det är få svenskar som aldrig läst en bok av Guillou. Hans agenter, riddare och poliser är en del av det kollektiva svenska medvetande som innefattar sånt som Kalle Ankas julafton, Carolina Klüft, Volvo, Carola och Tjorven. Du kanske inte gillar det, men du har tänkt på det.

Det smått hysteriska dunkandet på medeltidstrumman inför dagens premiär på Arn – Tempelriddaren må ha vissa ekonomiska motiv, men megahaussen förutsätter ändå en bred folklig förankring.

Nyckeln till Jan Guillous framgång kan förklaras med att han, förutom att vara Jan Guillou, berättar en historia som är större än de där riddarna, agenterna och poliserna. Det kan vara Palestina, rasismen, giriga direktörer, Sovjet i sönderfall eller terrorismen, men hans uppdrag är alltid större än endast pangpang.

När Jan Guillou i Arn-trilogin tar sig an medeltiden möter vi ett ganska sunkigt Sverige i blivande. Samtidigt som nobla araber galopperar genom historien på lätta hovar, pucklar smutsiga svear och götar på varandra i kampen om kronan. Och som om det inte skulle vara nog är deras stridsteknik usel och hästarna slöa.

Västvärlden styrs av religiös fanatism, som tar sig uttryck i allt från korståg till bannbullor mot Arn och hans älskade Cecilia.

Man skulle kunna kalla det för ett lite mer globalt perspektiv på både den svenska och den kristna historien. Även om sensmoralen i Arn lutar åt ”Den som aldrig varit ociviliserad själv kaste den första stenen”, så går uppgörelsen med slentrianmässigt arab- och mus-

limhat som en röd tråd genom Guillous författarskap. Och den tråden är allt annat än publikfriande.

Men när Jan Guillous tempelriddare Arn blivit film i händerna på regissören Peter Flinth har perspektiven krympts till förmån för en kärleksberättelse som aldrig lyckas bränna till. Istället fläker den konventionella synen på manligt och kvinnligt ut sig över alldeles för mycket av duken.

I Arn-filmen finns två sorters män – de med och de utan heder. Där finns också två sorters kvinnor – de goda och de onda. De goda är vackra, glada och bejakar både makt och sex på ett fint sätt, medan de onda är fula, maktgalna och snusklystna.

Att män är från Mars och kvinnor från Venus avspeglas inte minst i de två klostermiljöerna. Munkarna i Varnhems kloster är hedersamma män och därför får den lilla pojken Arn en god uppfostran med allsidig bildning. Den sköna Cecilias kloster däremot är den kvinnliga illviljans högborg och förnedring blir vardagsmat för ”folkungahoran”. Subtil är inte det ord som beskriver abbedissan Rikissa.

Under tiden är hedersknyffeln Arn i det heliga landet, där han träffar hedersknyffeln Saladin. Trots skillnader i hudfärg och religion är de män som står vid sina ord. Men eftersom de har sin heder att tänka på måste de slå ihjäl varandras soldater.

Och det är synd, för Arn – Tempelriddaren funkar hyfsat som svullet medeltidsepos till exempel. Med många bra skådespelarinsatser, schysta ökenscener och ett helt okej slag har Arn vad som krävs för att bli en biosuccé. Hade mer krut lagts på spänning, ett tajtare manus och mindre övertydlighet, hade den också kunnat bli den Ivanhoe som Jan Guillou hoppades på.

Ira Mallik