ÅSIKT

Vad jag vet om mig

avUlrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ULRIKA STAHRE följer med Jesper Svenbro på en rolig antikrunda.

Foto: NIkolai Jacosen
Poeten, akademiledamoten och filologen Jesper Svenbro ger ut en essäsamling.

Om man får tro en intervju i Svenska Dagbladet var det tre saker som drev Jesper Svenbro in i studier av antiken: Sapfo, Ekelöf och Nya testamentet på grekiska. Det finns sämre förebilder än västerlandets kultur i form av en ganska stabil tripod med den grekiska antikens poesi, den kristna expansionen, det modernistiska sökandet som stadiga ben. Man kan också tänka på ett annat tretal, det som skapas av poeten Svenbro, akademiledamoten Svenbro och filologen Svenbro. Och fundera på vad föreningen av poesi och forskning egentligen betyder.

I essäsamlingen Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande är det en mödosam fröjd att följa hur Svenbro spårar ett Sapfo-fragment i en naturlyrisk betraktelse av Sokrates i Platondialogen Faidros, hur olika symboler kan avlockas sina innebörder: cikadan – ”sommarens akustiska kännetecken” – följs till Aisopos fabler, där de uppkom genom att människor glömde bort sig så att de bara sjöng och njöt och dog utan att märka det. Cikadorna är bara en liten pusselbit, ett spår, när sambandet mellan Sapfo och Sokrates etableras, men det är onekligen poetiskt välslipat att inleda dansen kring symbolerna, orden och betydelserna just på en sommaräng.

Det finns i relationen Sokrates/ Sapfo analogier i form av synen på vetandet: Svenbro skärskådar Sokrates term för vetande, verbet syneidòs, som betyder ” att veta tillsammans med”, oftast uttryckt ” att veta tillsammans med någon” – ett medvetande, som också av Sokrates uttrycks ” att veta tillsammans med mig själv”.

Denna syn på vetandet, skriver Svenbro, är av sapfiskt ursprung: ett fragment från hennes hand berättar ” jag delar denna erfarenhet med mig själv” – erfarenheter, känslor, kärlek som inte går att kommunicera. Den älskande lever med en hemlighet, som tycks kunskapsteoretiskt nödvändig. Jag tänker på Oscar Wildes ” love that dare not speak it’s name” som i Sapfos händer varit ”ingen kärlek kan omtalas, kärlek är mitt eget vetande om mig”.

Svenbros snirkliga vandringar i inte bara attiska landskap avslutas ofta med en slagfärdig lätthet, där analysen nått en slutpunkt och just här förvandlas Sokrates till ”eftersapfiker”. En glimt av en ny historieskrivning.

Det är svårt att förenkla långa tvinnade resonemang som Svenbros. Det beror delvis på att själva ”resultatet”eller ”slutsatsen” inte är det roligaste, utan vägen, förstås. Bara en sann intellektuell törs på det här sättet pröva, diskutera med läsaren, förlora sig i stickspår.

I en essä om lyrans mytologiska upphov möter vi Kérambos, herden som förvandlades till ekoxe. Hans namn överensstämmer mycket riktigt med ordet för ekoxe och hans förvandling kan liknas vid till exempel Arachnes. Om henne berättas att hon spinner och straffas för högmod, genom att förvandlas till den spindel hon också har namn efter. Kérambos led också av högmodet, hånade nymferna och vallade sin hjord högt upp i bergen trots annalkande vinter. Hjorden försvinner i snön och Kérambos förvandlas till djuret med de lyrliknande käkarna.

Hos Pindaros vallar poeten sina ord. Kérambos tappar bort sin hjord, sina ord, sin poesi. Men återuppstår i lyrans form. Förledet ” ker-”, gemensamt för herdens namn och för hans gräl med nymferna på berget, till vilka han kertomeîn, ” riktar bitande tillmälen”, leder vidare till verbet keírein, skära, ” och därmed också med roten *(s)ker-, som vi fortfarande kan känna igen i svenskans skära, i tyskans likbetydande scheren och i engelskans share, ’ dela; portion’. Cher Rimbaud!”. Så svindlar det när avstånden försvinner både i tid och rum.

Svenbro tecknar i en essä seendets dubbelhet: att se är inte samma sak som att förstå. Och vi lyckas sällan se mer än på ett sätt i taget. Vem är det jag ser? Svenbro poeten eller Svenbro filologen. Svaret är förstås: båda.