ÅSIKT

Kärlek, kval och buskis

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ULRIKA STAHRE ser filmer med homotema

1 av 3
I den tysk-österrikiska "Unveiled" flyr Fariba Iran till Tyskland där hon förälskar sig i en annan kvinna.

När Göteborgs filmfestival för första gången på många år har valt att ha ett temablock med homo-, bi- och trans-film öppnar man också för delikata problem: varför ska just könsidentitet och sexualitet binda samman dessa filmer, och inte klass, etnicitet, form, nation? Som guide till en på bra filmer svältfödd HBT-grupp fungerar det förstås, men annars är det en tveksam manöver. Det är ju också därför liknande temablock uteblivit under 90-talet. När det så är dags igen att urskilja homofilmen, vad visas då?

Det finns en bredd, även om västperspektivet är helt dominerande. En två timmars sevärd komma ut-historia som innefattar både tjockt med tidsfärg och en rejäl far- och son-uppgörelse är kanadensiska C.R.A.Z.Y - medan lesbiska satiren The D-Word skippar både psykologi, heteronormer och tonårskval för en mer direkt och skruvad flatskildring. Buskis från Brooklyn, garanterat hårdsmält.

Halvt om halvt utanför västdominansen befinner sig den tysk-österrikiska Unveiled (Fremde Haut), vars huvudtema förutom en lesbisk huvudperson och dito kärlekshistoria är asylsökandets och den papperslösa flyktingens liv. Två flygresor ramar in Angelina Maccarones välkomponerade drama - en där huvudpersonen, Fariba, flyr förföljelse i Iran för sin lesbiska identitets skull, en där hon tvingas återvända som utkastad flykting. Däremellan tar hon en manlig identitet för att kunna stanna i Tyskland. Med enkla medel växer ett större politiskt fält fram, ett fält där rättigheter och jämlikhet är både svårnådda och dolda storheter: att skammen kan få en lesbisk kvinna att inte berätta hela sin historia för att få asyl, att kunskapen om väst tas för given mitt i den stora okunskapen om öst.

Unveiled är ändå mest en historia om kärlek förbi könsidentiteterna, både vackert och tålmodigt berättad. Kanske var det något sådant Susanna Edwards hade i åtanke med sin spelfilmsdebut Keillers park (som ligger utanför temablocket eftersom den också är en svensk film, med världspremiär på festivalen), vars huvudtema - trots det mord som är handlingens utgångs- och slutpunkt - inte är hatbrott mot bögar utan snarare en passionerad kärlekshistoria, tillspetsat komplicerad.

Keillers park var den plats på Hisingen i Göteborg där en homosexuell man blev mördad 1997 av två unga satanister. Filmen byggs runt detta och är en fiktiv skapelse. Edwards försöker verkligen skildra det som är filmkonstens käraste tema och samtidigt det allra svåraste, nämligen kärlek, sex, passion. Även om det ibland svajar till får berättelsen en oväntad tyngd i klassperspektivet. Klasskillnad blir ett större problem i komma-ut-processen än själva homosexualiteten - ett sätt att slipa fram konflikt och föra det hela framåt. Eller ett sätt att förstora skillnader och fördunkla homotemat? Själv lutar jag åt det förra, även om jag kan tycka att Susanna Edwards kämpat kanske onödigt mycket för att få med så många konflikter och skillnader som möjligt.

Men så är det också i filmens värld: vi vill förföras, och vi vill ofta hellre ha mer än mindre. Festivalen pågår ännu några dagar. Sedan är det ett år kvar tills många av oss återigen får slira omkring i snömodden, vänta på spårvagnar och undra hur det hela går ihop. Men snälla snälla festivalledning: återgå till att ge alla volontärerna ett symboliskt arvode - utan dem, väldigt lite filmfest.

Ulrika Stahre