ÅSIKT

Gott mot ont, vi mot dom

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ÅSA LINDERBORG: Demonisering i stället för analys när bombliberalerna går loss

1 av 3 | Foto: Usama bin Ladin - kapitalist och kapitalismens fiende nummer ett.

De flesta engelsmän är emot Bushs och Blairs krig i Irak, men alldeles oavsett vad de tycker om den folkrättsvidriga ockupationen förtjänar de inte att dö på en tunnelbana på väg till jobbet, Marks and Spencer eller någon de tycker om. Terrorismen är avskyvärd just för att den, precis som stormakternas bombmattor över städer och byar, drabbar civila människor.

Man kan ta avstånd från terrorismen på olika sätt. Man kan såsom professorn i islamologi, Jan Hjärpe, gjorde i Svenska Dagbladet (15 juli), sätta in terrorismen i ett historiskt, ideologiskt och socialt sammanhang. Men då begår man en dödssynd och blir kallad ”islamisternas advokat” i Expressen (17 juli). I Sverige ska vi fördöma och förbanna, inte fördöma och förstå. När Roland Poirier Martinsson i Svenska Dagbladet (10 juli) utropar högern som segrare i debatten innan den ens har börjat, är det just bristen på förklaringar han prisar - terrorismen går helt enkelt inte att begripa som något annat än ”ondskans unicitet”.

I både Expressen och Dagens Nyheter har terrorismen jämförts med en annan ”obegriplig ondsak”, nazismen. ”Hitlers barnbarn” är rubriken på en av Expressens hopknåpade krumelurer om London (14 juli). I Dagens Nyheter (8 juli) anklagar Niklas Ekdal al-Qaida för att ha en ”skruvad historieuppfattning” men gör själv en halsbrytande historisk jämförelse när han påstår att den onda trilogin nazism, stalinism och militant islamism förenas i sin antikapitalism. (Han har missat att grundbulten i fascismen var fastslagandet av den kapitalistiska produktionsordningen.) Om inte kapitalismen av egen kraft förmår övertyga om sin egen förträfflighet kan man alltid försöka ställa den i god dager genom att hävda att - den kapitalistiske byggherren - Usama bin Ladin är kapitalismens fiende nummer ett. Men de militanta islamisterna har ingen uttalad åsikt om kapitalismen. De bombar inte London för att genomföra socialism och egendomsfördelning - de vill att USA ska lämna Mellanöstern.

Allt sedan 11 september 2001 har borgerliga skribenter ägnat sig åt metafysisk demonisering istället för konkret och verklighetsbaserad analys, eftersom en sådan oavlåtligt kommer in på för dem känsliga saker, såsom

USA:s och Israels brottsliga politik i Mellanöstern och världsfattigdomen. Utmärkande i debatten är just att terrorismen som begrepp aldrig definieras. Borgarna ironiserar över att vänstern ibland kallar Bush och Blair för terrorister. Men enligt vilken definition är de inte det? Enligt Nationalencyklopedin är terrorism ”politiskt betingade våldshandlingar som syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”. Denna okontroversiella definition innebär att från borgerlig synpunkt helt olämpliga personer måste utpekas som terrorister, och avslöjar även att bombliberalerna slentrianmässigt urskuldar och stödjer terrorism.

”Vi vet hur man vinner mot dem och vi ska vinna även denna gång”, skriver PM Nilsson hämndgirigt och kräver att Sverige ska sluta upp på USA:s och Storbritanniens sida (Expressen 10 juli). Det är här någonstans som hans analytiska impotens i sommarvärmen börjar bli farlig för fler än honom själv. Hans argumentation har kusliga likheter med de militanta islamisternas: fienden är oförklarligt ond; ”vi” är alltid goda och oskyldiga; det enda språk som ”de” förstår är våld och repressalier.

Londonbombningarna drabbade även oss svenskar. Borgerlighetens förslag till hur vi ska försvara det öppna samhället kommer att förvandla Sverige till en polisstat. Hotet mot det öppna samhället kommer i själva verket från den blåbruna bombhögern, som nu passar på att i demokratins namn inskränka i de demokratiska fri- och rättigheterna genom krav på än repressivare lagstiftning. Thomas Bodström hakar på och vill gärna vara bäst i klassen, men som vanligt är det svårt att överträffa folkpartiet. På Expressens debattsida (18 juli) varnar till och med en av deras egna, Stockholmspolitikern Mikael Trolin, för att partiets förslag hämtat inspiration från östtyska Stasi. Så vill man till exempel att lärare ska ha en skyldighet att ange elever med ”extrema åsikter” för Säpo.

I USA:s kamp mot al-Qaida skall alltså svenska förortskids jagas. Förslaget är förbluffande, inte minst med tanke på Sveriges erfarenheter av åsiktsregistreringar. Är det någon historisk lärdom vi ska dra är det att det aldrig får ske igen. Men det är klart, det var ju i huvudsak vänsteraktivister som hamnade i rullorna. Liberalerna har aldrig fällt annat än krokodiltårar över IB.

Expressen efterlyser samarbete mellan militären och polisen i kampen mot terrorismen (9 juli). Vi måste ”komma bort från den beröringsskräck mellan militär och polis som funnits sedan Ådalshändelserna”, sa Lars Leijonborg till Svenska Dagbladet samma dag som bomberna i London small. Återigen vill inte liberalerna dra historiska lärdomar då det verkligen finns anledning. Eller tycker man att det som hände i Ådalen 1931 - fyra demonstranter och en åskådare skjutna till döds i en konflikt som inte så lite påminner om Vaxholm 2005 - var av godo, ”en nödvändig insats för att försvara demokratin”?

Trots Madrid och London fortsätter borgerliga ledarskribenter att besjunga ockupationen av Irak. De kräver att Sverige slopar alliansfriheten och engagerar sig mer i USA:s krig. De har inte förstått att Sverige klarat sig undan terrorattentat förmodligen för att vi inte har trupper i Bagdad. Men redan utbildningen av irakiska poliser, stödet till svenska företag som vill vara med i huggsexan i återuppbyggandet och mer eller mindre förtäckt vapenexport gör att Sverige riskerar bombdåd. Den dagen tunnelbanan i Bagarmossen exploderar kommer vi att vara många som utkräver de svenska bombliberalernas ansvar.

För att försvara

USA:s angreppskrig mot Irak måste bombhögern förneka sambandet mellan terrorattentatet i London och Irakkriget. Per Ahlin och Sanna Rayman (Dagens Nyheter 9 juli, 15 juli) inskärper båda att

11 september skedde utan att amerikanska soldater befann sig i Irak.

Som om USA:s inblandning i Mellanöstern började i och med bombningarna 2003. Okänsligheten för USA:s brottsliga agerande i regionen allt sedan andra världskrigets slut - för att inte tala om hur Storbritannien direkt eller indirekt har härjat där allt sedan 1800-talet - visar mer på ideologisk blockering än okunskap. Jag betvivlar att ens den vetenskapliga rapport som skrivits av det ansedda Chatham House, som entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak, får bombliberalerna att nyansera sig.

De förnekar även fattigdomens betydelse som terrorismens rekryteringsbas. Rayman påpekar att självmordsbombarna från Leeds var välutbildade - ”helt vanliga killar”. Med Nilssons ord tillhörde de ”småborgerskapet” (Expressen 17 juli). Som liberal har man tydligen svårt att förstå hur någon kan göra något som går utanför egenintresset, att förövarna inte behöver vara personligt drabbade utan kan solidarisera sig med andra och reagera å de fattigas vägnar. Nilsson går så långt att han avskriver fattigdomsbekämpning som en metod att stävja terrorismen, eftersom den enligt honom har sina rötter i den rika världen och inte i den fattiga. För honom är som sagt repression lösningen på problemet - och att den rika västvärlden sitter i orubbat bo.

Det är sant att det inte finns något entydigt samband mellan fattigdom och terrorism, och det har heller ingen påstått. Som Tariq Ali påpekar i Dagens Nyheter (12 juli) är terrorismens grogrund mer USA:s och Israels våldsamma agerande i Mellanöstern än fattigdomen.

Det vore dock ett misstag att bortse från fattigdomens betydelse, och även om USA och Israel helt lägger ner sina vapen kommer det alltid att finnas ett visst mått av terrorism; det kommer alltid att finnas missnöjda och desperata människor som offrar sig själva och andra för vad de tror på. Vad som i längden krävs är en ny ekonomisk världsordning, men den uppstår varken genom skuldavskrivningar eller terrorism utan genom global facklig organisering och internationell solidaritet.

Åsa Linderborg