ÅSIKT

Unik och instängd

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Malcom Kyeyune om identitetspolitikens bojor

Foto: AP
Malcom Kyeyune, skribent och tidigare distriktsordförande i Ung Vänster Uppsala.

Debatten kring det som ka­llas ”identitetspolitik” har varit högljudd och stundtals ganska infekterad.

Konflikten framställs ibland som en mellan en å ena sidan allt för ”klassfokuserad” och ”gammal” sorts vänster med en allt mer maläten världssyn och, å den andra sidan, en ny ”intersektionell” vänster.

Kan det vara så att dagens antipati mot identitetspolitik helt enkelt bygger på svartsjuka från den gamla vänsterns ­sida, så som Kawa Zolfagary nyligen hävdade i en krönika i ETC?

En sådan bild av läget känns inte särskilt övertygande. Att den ”gamla” och den ”nya” vänstern inte står varandra närmare är knappast enbart den gamla vänsterns fel, och klyftan vi ser bygger i slutändan på två mycket annorlunda ­syner på vad ­politiken som sådan handlar om.

Själva premissen för en debatt mellan en gammal och ny vänster bär också på vissa antaganden och premisser som ­sällan riktigt ifrågasätts. Idén att identitetspolitik faktiskt för marginaliserade gruppers talan eller till och med är ­”samma sak” som deras politiska kamp, tas nästan för given av båda sidorna. Identitetspolitik som rörelse kan dock dateras till slutet på nittonhundratalet, medan politiska kamper existerat lika länge som det funnits mänskliga sam­hällen. Det kan alltså vara värt att diskutera vad som faktiskt är nytt i just denna moderna politiska uppfinning.

Tacksamt nog så ger själva namnet - identitetspolitik - en fingervisning.

Identitetspolitik är en politik byggd kring identiteter, det är ett sätt att förstå världen med subjekt och upplevelser i ­fokus. Även om det ibland påstås att identitetspolitik och exempelvis anti­rasism eller feminism utgör en sorts paket­lösning där man antingen kan ­välja båda eller ingenting så är det viktigt att understryka att identitetspolitik inte är samma sak som antirasism, feminism ­eller någon annan ”ism”. Vi talar snarare om en metod och ett tankesätt, en (post)modern lins på gamla frågor med hundratals eller tusentals år på nacken.

En politik som ser världen i termer av identiteter är kanske inte så konstig sett till den sorts tid vi lever i. Numera förväntas faktiskt alla att bygga sin egen ”identitet” likt en ­möbelsats från IKEA, detta är ju själva kärnan i konsumtions­samhället. Du är vad du äter, men du är också vad du säger, gör och framför allt vad du ­köper.

Ta ett så banalt exempel som lightläsk: alla vet att skillnaden mellan Coca-cola Zero och Coca-cola Light ­inte ligger i innehållet, utan i vilken sorts människa du kommer att bli om du ­köper dem. Coke Light är menat att föra tankarna till sportiga, ­slanka tjejer med svart bälte i livspussel, Coke ­Zero är till för farliga, äventyrliga killar med Blackberries och nerver av stål. Samma innehåll i flaskan, men radikalt olika identiteter: ofantliga miljarder går åt till att bombardera folk med reklam vars syfte är att övertyga dem att de behöver olika standardiserade, serietillverkade produkter för att kunna bli fria, unika och spännande individer.

Som ett barn av sin tid så värnar identitetspolitik just om identiteter snarare än om människor, och kanske är det lätt att börja tro att detta egentligen är samma sak.

Visionen om ett jämlikt samhälle är ett samhälle där alla identiteter (baserade på hudfärg, ras, klass, sexuell läggning, listan kan göras lång) ges det ­erkännande och den respekt de förtjänar. Till saken hör att i princip allting numera - från att vara adopterad till att ha Aspergers syndrom - kan användas för att ­hävda existensen av en unik ”identitet”, med ­ytterligare krav på erkännande och ­respekt som följd.

Resultatet blir på samma gång sympatiskt och groteskt. De ”identiteter” som lovar oss frihet förvandlas snabbt till trånga, unkna fängelseceller.

Ett exempel är identitetspolitikens ­bidrag till sexualiteten som politik: om det är progressivt att hylla ”olikheter” och unika identiteter, så blir det nästan bakåtsträvande att insinuera att en ­persons sexualitet förhoppningsvis inte borde vara något att definieras utifrån i ett bättre samhälle än vårt.

Det finns skildringar från det kinesiska hovet med mer än tusen år på nacken där man talar om kärlek mellan män på ­ungefär samma sätt som man talar om vädret: som något alldagligt och ointressant, där tanken om en prideparad vore lika absurd som en parad baserad på ögonfärg eller fingeravtryck.

Nu lever vi knappast i ett fördomsfritt samhälle, men identitetspolitik erbjuder inte mycket hopp om en framtid där ­homosexuella ses som precis vilka andra människor som helst. Här sätts hoppet snarare till själva motsatsen: en värld där de äntligen erkänns och ”hyllas” för att de är en annan sorts människor.

Akilleshälen för denna sorts politik är mycket enkel: för många så är de kategorier som de föds eller tvingas in i faktiskt både kvävande och förnedrande, de är ­indelningar som man vill fly från eller slå sönder. Här har identitetspolitiken inte mycket att bjuda på: den kräver förvisso att alla ska respekteras oavsett vilket fack man tillhör, men den kan inte föreställa sig en värld utan fack, och den är både ­aggressiv och okritisk när den ska för­svara förekomsten av och naturligheten i de fack som råkar gälla just nu.

Identitetspolitiken kan prestera argument om hudfärg som skulle göra en tysk rasbiolog generad, och dess argument om ”kulturell appropriering” får till och med folkdräktsklädda SD-män att vemodigt skaka på huvudet. Bara japaner ska bära kimonos, bara jamaicaner ska ha dreadlocks, bara indier ska äta curry. Var sak på sin plats, var människa på sin plats. På så vis är det tänkt att vi alla ska bli... fria?

Kanske är det dags att identitetspolitiken vänder blicken mot den ganska dystopiska människosyn som gärna döljer sig bakom all denna pseudoradikala ­akademiska retorik. Kanske är det passé att fortfarande hoppas på att arbetare i alla länder ska förena sig eftersom de inte har något ­annat att förlora än sina bojor. Detta bör dock ­inte hindra oss från insikten om att identi­tetspolitik inte tycks erbjuda någonting annat än bojor; bojor som stelnar och till slut blir permanenta i en värld där ”alla” äntligen kan göras till blott kön, hudfärg, sexualitet ­eller handikapp.

Malcom Kyeyune